Om fair-play och viljan att uppfattas som fair.
Siffror som smakar bra i munnen när man säger dom, men bakom siffrorna bevittnades en underbar halvlek och en urusel. Men, det var inte matchen i sin helhet som jag tänkte skriva om utan en händelse i slutminuterna, som även blev ett stort samtalsämne i en annan match.
Fair-play. Matchen mellan palermo och fiorentina lär vara ett prakt exempel på när fair-play förbigåtts. Adrian Mutu, knarkarpojken ni vet(!), snappade upp bollen som en skadad palermo spelare lämnat för domarsignal och gör mål. När en med eller motspelare skadats är det gentlemannamässigt att slå ut bollen eller invänta domarsignal för att det faktiskt är ett spel mellan tjugotvå män. Man ska inte vinna på att dra fördelar på motståndets missöden. Fotbollen är det fina spelet, det ärliga. Det förstår inte Mutu. Någon som ville föregå med gott exempel senare på söndagskvällen var en romanisti (kommer inte ihåg vem) som slog ut bollen då en udinese spelare fått kramp. Skillnaden är dock enorm mellan dessa två exempel!
Det är rent utav två skilda ting!
När det gäller det senare exemplet är det ren idioti att slå eller behöva slå ut bollen för att någon ska se till att allt är väl med den krampdrabbade. Kramp får man på grund av att man inte är tillräckligt tränad. Man har sprungit för mycket i förhållande till vad man kan. Alltså ett helt eget förvållat tillstånd! När det däremot handlar om skada är det självklart att man ska se till spelaren. Alltså är det en spelares eget ansvar att inte få kramp, inte de andra tjugoen spelarnas! Detta är nog en fråga, och den enda, som enar mig och capello, mannen som förstörde Roma? Capello gick i media ut förra säsongen och gjorde klart att hans manskap i gamla damen, juventus, absolut inte skulle stanna upp spelet. Det bästa den mannen gjort sedan han tog la scudetto till Rom 2001...
Det är ett stort fel i uppfattningen om vad som är juste att göra som spelare! Ett mönster som måste få hjälp att brytas av nya regler om det är det som ska behövas. Nya regler har de senaste åren tillkommit för att spelet ska flyta på och bli så underhållande som möjligt, denna fair-plays ?att vara eller icke vara? är en punkt som måste läggas till för att fullborda tjusningen med fotbollen.
För övrigt har jag tagit mig friheten att kopiera en liten text från http://www.svenskafans.com/italien/roma/artikel.asp?id=157377
Som är en lysande text av Roma krönikören Andreas Johansson, hatten av till dig Andreas!
"Nivåer, IKEA och ledarskap.
En av managementlitteraturens största klassiker är Jim Collins Good to great. I den undersökte han och hans team vad som gjorde att medelmåttiga eller bra företag kunde bli fantastiska företag. En av de mest förvånande upptäckterna var vad han själv kallade nivå 5-ledare. Istället för vad man skulle kunna tro så är det inte de karismatiska cheferna med rockstjärnestatus (nivå 4) som lägger grunden till fantastiska framgångar. Det är istället ledare som kanaliserar sin ambition, inte till framgång för dem själva, utan till för framgång för organisationen som leder förvandlingen från good till great (det finns ytterligare ett par saker som kännetecknar en nivå 5-ledare men det behöver vi inte gå in på närmare här). Ett typexmpel på en sån ledare är Ingvar Kamprad som skulle ge högra armen för IKEA men vars personliga leverne är känt för att vara spartanskt.
Nu till hur detta påverkar Roma, vilket är det mest intressanta. Totti var tidigare en nivå 4-kapten. Han var väldigt driven men i många fall undrade man om han satte sig själv eller laget först. Alla diskussioner med domaren om hur han blivit förfördelad, alla de gånger som han spelat onödigt svårt bara för att själv få slå den avgörande passningen eller göra det avgörande målet. Allt det är nu som bortblåst. När spelade Totti för svårt senast? När hade Totti långa diskussioner med domaren senast? Det är uppenbart att han genomgått en personlighetsförändring, eller mognat om man nu hellre vill kalla det det.
Nästa fråga blir då: vad beror denna förvandling på? Är det Illary, Cristian och barn nummer två (som är på väg) som fått Francescos perspektiv att skifta? Eller är det Spallettis ledarskap som utvecklat Tottis dito? Exakt vad svaret är vet nog bara Totti och hans psykolog (om han nu går till en sån, vilket Roma i veckan tvivlar på), men det behöver ju inte stoppa oss från att spekulera.
Att bli förälder är säkerligen den händelse i persons liv som potentiellt kan påverka en mest. Visste man inte vad som var viktigt innan så vet man det då. Saker som hur andra, vilka som helst, ser en blir mindre viktigt och saker som hur andra, familjen och vänner, ser blir mer viktigt. Tottis agerande för några säsonger sen vittnade, i Roma i veckans ögon, om en person ville visa hela världen hur bra han var och det var viktigt för honom att hela världen visste hur bra han var. Nu bryr han sig inte. Han vet hur bra han är och nöjer sig med det. Vem vill vinna en guldboll när man kan umgås med sin fru och sina barn?
Spallettis ledarskap spelar säkert också en stor roll. När Capello tränade Roma behandlade han alla spelare olika. En del kom undan med mycket, andra med ingenting och resultatet känner alla romanisti till allt för väl. Spalletti å andra sidan behandlar alla spelare lika. Han predikar vikten av att sätta laget framför jaget och han har på detta vis skapat en grupp där alla drar åt samma håll. När Capello snackade ner förväntningarna så talade han alltid om att vi måste värva stora spelare innan vi kan utmana. När Spalletti snackar ner förväntningarna så talar han alltid om sådana saker som laget måste bli bättre på. Det skapar en atmosfär där truppen svetsas samman och där alla spelare sätter laget framför jaget.
Så till slutsatsen, var det Spalletti eller Illary som förändrade Totti? Roma i veckans svar är att Spallettis ledarskap sådde ett frö, och nu blir det väldigt poetiskt, som slog ut i full blom när Illary födde parets första son Cristian. Med en ödmjuk Totti i spetsen så kan detta Roma åstakomma stora saker. T ex att slå ut Man U ur Champions League.?"
Totti på nivå 5 och De Rossi som ska skolas in i nivå 5?
Sen får jag även lyfta på hatten för våran eminenta målvakt Doni som nu ligger i topp av alla målvakter i Roma tröjan. Doni håller det nya rekordet i att hålla nollan längst tid på hemmaplan. 590 minuter lyckades Doni hålla nollan. Grazie Doni!
