core de sta città

Underskattning är ordet. Underskattning. Trots allt.

Sedan Nordirlands slakt av den spanska tjuren och det engelska kungadömet har det varnats för underskattning. Trots det är det precis som det som dödar svenska landslaget i Belfast.

Det och ett försvar som agerar lika osäkert som Bambi på hal is.

Ingen kommunikation mellan spelarna vilket ledde till två mål bakåt och noll poäng.

Tydligen sades inget om kommunikationen under paus eftersom det återupprepades under andra halvlek? Det blev ju inte ett mer vattensäkert försvar genom Isakssons förvirrade beteende. Isaksson är helt ur balans och var varit det sedan VM förra sommaren (med undantag för matchen mot Spanien där hela laget ska ha en stor eloge för insatsen. Eller var det ren tur att plan A kunde fullföljas med positiv utgång?) In med Shaaban som är lugn som en målvakt med självförtroende!

För att försöka vara positiv kan mittfältet och anfallet nämnas som det mest positiva (eller minst negativa!)? De försökte skapa ytor, lägen och ett hållbart spel. Men ett sönderstressat lag (hugh contribute to the Northern Irish lads!) blev istället helt ställda av de små ytorna som de tilläts använda sig av.

Lagerbäck, som alltid får ta min skit får fortsätta med det, kiss my skinny white ass!

Fuck!

Fanns det ingen plan för ett sådant scenario som uppstod?
VAR FAN ÄR TAKTIKPÄRMEN?
Försvann den med Söderberg och det fint spelande landslag vi hade? Jag säger bara det att om jag ska till Köpenhamn och se Danmark ? Sverige är det jag som tar med en banderoll med texten: FRAM MED TAKTIKPÄRMEN!? ifall Lagerbäck behöver en liten extra push!

Nej, skulle vi förlora utan en plan B skulle vi lika gärna ha kunnat satsa på ett ungt och framtida landslag! Bjärred riktade inför Spanien matchen hård kritik mot Lagerbäck och hela förbundets beslut att låta honom sitta kvar fram till EM-slutspelet. Bjärred ville ha en ny förbundskapten och en ny idé om hur nya spelare skulle skolas in i laget för att kunna skaffa sig rutin inför VM 2010 i Sydafrika. Men vad tänker förbundet på? Jag är övertygad om att de inte vet de själva ens! Kortsiktighet är väl det ord tillsammans med bedrövligt som kan användas på förbundet? Åt helvete med Lagrell och Lagerbäck ? Kumla nästa för idioterna som inte värnar om nationens bästa! (Den enda gången jag försvarar nationen ska gudarna veta!)

 

Jag trodde på 1-1 och tyckte jag var försiktig och pessimistisk, nu i efterhand framställs jag ju som en jävla glädje spridare? Välkommen in i toppstriden Spanien, Danmark och grattis till serieledningen Nord Irland? Meddelandet till hela fotbollsvärlden, Här i Sverige är vi måna om att alla ska ha sina jobb kvar. Vinns en match om året förlängs kontraktet med två år, minst! Jag skäms som svensk supporter att se sådan oskicklighet och schabbel. Vi kan så mycket bättre, det visar vi en gång om året. Varför, VARFÖR, kan inte fler planer för möjliga utgångar av matcher planeras? Jag skäms och ska försöka koppla om till Romas kamp om fortsatta Champions League framgångar? FORZA!

Så kom den efterlängtade avstängningen mot Lyon's Fred, som i ren besvikelse/dålig förloraranda armbågade Chivu. Chivu hatr varit skadad sedan dess och till och med fått genomgå en operation. Eftersom Fred nmu blir avstängd av UEFA så måste ju männen i kostym ändå tycka att Fred gjort något som inte hör hemma på fotbollsplanen. En armbåge i ansiktet när bollen dessutom inte är i närheten är ett regelbrott. Freds avsikt, tycker jag, är precis den samma som den omtalade Valencia keepern Navarros rallarsving på Burdisso. Skillnaden är att Fred gör det i smyg för att helt enkelt komma undan med vad han gjort. Nu gör han ju inte det, tre matchers avstängning blir det men jag tycker det är på tok för lågt. Dessutom har Fred nu chans att överklaga domen. En sådan feg handling, att slå av ett näsben som måste fixas till genom operation måste ge hårdare straff... UEFA hävdar alltid att Champions League är den största marknadsföringen av fotbollen. Hur många tittare som helst över hela världen lockas av stormatcher. Händelser som bråket i Valencia och näsbrottet i Lyon skickar enligt de flesta fle signaler till framför allt barn som har dessa storspelare som idoler. Hur kan då UEFA bara straffa Fred med tre matchers avstängning medan Navarro får flera månaders avstängning? För att Fred gjorde det i stridens hetta?

Jag tycker det är ett fegt beslut av UEFA som inte vill stöta sig allt för mycket med Lyon som en klubb på uppgång i Europa. Tre matcher betyder ingenting, varken för Fred eller Lyon. Tre matcher är snabbt avverkade i nästa års gruppspel i Champions League. Alltså behöver inte ens Fred och Lyon överklaga utan bara nicka instämmande mot UEFA och vända sig mot fortsatt liga spel med ett hånle på läpparna...

Jag läste några artiklar och debattinlägg i Journalisten (#8 2007) om den nya regeringens oförmåga/ovilja att tackla media och debatter. Det kan förstås i början av en mandatperiod där ett maktskifte ägt rum. Alla olika ministrar ska sätta sig in i sin nya roll och alla sakfrågor ännu djupare än de gjort innan. Men någonstans måste ändå en gräns dras då regeringen vågar ställa upp för intervjuer och debatter.

Ett av de mest upprörande exemplen på regeringens klenmod är då tidskriften Bang söker göra en intervju med den nya jämställdhetsministern. Inte ett svar under hela hösten kom tillbaka till redaktionen, inte på frågor, mötesplats eller andra möjliga utgångspunkter. När, till slut, Bang fick svar på sina frågor så var de allt annat än sakliga. Vad jag uppfattar som en påbyggnad av politikerföraktet, intetsägande svar.

Ett annat praktexempel på koalitionsregeringens rädsla för ifrågasättande är då Studio Ett, P1, söker en få till stånd en debatt mellan Peter Eriksson och Carl Bildt angående Bildts optionsinnehav. Bildt vägrar ställa upp och kräver istället att bli intervjuad efter att först Peter Eriksson fått framföra sina åsikter. Samma sak har drabbat andra medieaktörer.

Jag visar på ett tredje och sista exempel, för att verkligen övertyga om att detta är en strategi och inte några väl valda händelser. När Aktuellt avslöjade säkerhetsbristerna på kärnkraftverket Forsmark försökte redaktionen ordna en debatt mellan Maria Wetterstrand och miljöminister Andreas Carlgren. När Carlgrens pressavdelning fick veta vem som skulle stå för debattmotståndet skickades istället Fredrik Federley, som inte ingår i regeringen och då heller inte kan föra regeringens talan.

En sådan kristallklar mediestrategi hotar både demokratin och öppenheten inom den. En politiker ska inte styra sina medieutspel mer än i den blogg som de så ofta har. Journalistiken har gjort att politiker fått anpassa sitt handlande utifrån den, vilket kan diskuteras om det är bra eller dåligt, men journalistiken finns för att granska och ifrågasätta makten. Punkt slut. Ett tungt demokratiskt ansvar vilar på journalisterna. Högerregeringen kan inte sätta en ny dagordning över hur medierna ska arbeta. Medierna är inte ett medel att ta till endast när positiva tankar och beslut fattas, de finns där dygnet runt, året runt, oavsett vad som händer.

 

 

Vad händer med demokratin om inte den instans som är där för att ställa frågor inte får ställa frågorna eller inte får några svar?

 

 

Nu ska jag göra min far glad genom att dra en parallell till fotbollens förlovade land, Italien, för att uppvisa att det finns skillnader mellan fotboll och politik.
Under förra sommarens VM-slutspel i Tyskland beslutade Italiens förbundskapten Lippi att stänga ute media från spelare, spelarhotell och träningar. Alla vet vi hur det slutade, en lagmaskin kunde svetsas samman gå hela vägen. Denna utfrysning av media gav resultat och det nämns så gott som aldrig i pratet om Italiens VM.

Är det så enkelt att Reinfeldts regering försöker kopiera spelet mellan fotbollsklubbar och medier till den politiska sfären? Självklart inte. I det här avseendet har min far helt och hållet rätt i att politik och fotboll är två helt skilda ting. Politiker kan aldrig avsäga sig skyldigheten att delta i media. Då minskas det offentliga samtalen och öppenheten som västvärlds demokrati så fint förespråkar och lutar sig tillbaka emot...

 

Fredrik Reinfeldt, Djävulen och Marcello Lippi

http://www.youtube.com/watch?v=F8MHsRtWRiI

Mästervärket Grazie Roma

FORZA!

Jag har precis kommit hem från O?learys där jag såg mitt Roma vinna över udinese med 3-1.
Siffror som smakar bra i munnen när man säger dom, men bakom siffrorna bevittnades en underbar halvlek och en urusel. Men, det var inte matchen i sin helhet som jag tänkte skriva om utan en händelse i slutminuterna, som även blev ett stort samtalsämne i en annan match.
Fair-play. Matchen mellan palermo och fiorentina lär vara ett prakt exempel på när fair-play förbigåtts. Adrian Mutu, knarkarpojken ni vet(!), snappade upp bollen som en skadad palermo spelare lämnat för domarsignal och gör mål. När en med eller motspelare skadats är det gentlemannamässigt att slå ut bollen eller invänta domarsignal för att det faktiskt är ett spel mellan tjugotvå män. Man ska inte vinna på att dra fördelar på motståndets missöden. Fotbollen är det fina spelet, det ärliga. Det förstår inte Mutu. Någon som ville föregå med gott exempel senare på söndagskvällen var en romanisti (kommer inte ihåg vem) som slog ut bollen då en udinese spelare fått kramp. Skillnaden är dock enorm mellan dessa två exempel!

Det är rent utav två skilda ting!

När det gäller det senare exemplet är det ren idioti att slå eller behöva slå ut bollen för att någon ska se till att allt är väl med den krampdrabbade. Kramp får man på grund av att man inte är tillräckligt tränad. Man har sprungit för mycket i förhållande till vad man kan. Alltså ett helt eget förvållat tillstånd! När det däremot handlar om skada är det självklart att man ska se till spelaren. Alltså är det en spelares eget ansvar att inte få kramp, inte de andra tjugoen spelarnas! Detta är nog en fråga, och den enda, som enar mig och capello, mannen som förstörde Roma? Capello gick i media ut förra säsongen och gjorde klart att hans manskap i gamla damen, juventus, absolut inte skulle stanna upp spelet. Det bästa den mannen gjort sedan han tog la scudetto till Rom 2001...

Det är ett stort fel i uppfattningen om vad som är juste att göra som spelare! Ett mönster som måste få hjälp att brytas av nya regler om det är det som ska behövas. Nya regler har de senaste åren tillkommit för att spelet ska flyta på och bli så underhållande som möjligt, denna fair-plays ?att vara eller icke vara? är en punkt som måste läggas till för att fullborda tjusningen med fotbollen.

 

För övrigt har jag tagit mig friheten att kopiera en liten text från http://www.svenskafans.com/italien/roma/artikel.asp?id=157377

Som är en lysande text av Roma krönikören Andreas Johansson, hatten av till dig Andreas!

 

"Nivåer, IKEA och ledarskap.

 

En av managementlitteraturens största klassiker är Jim Collins Good to great. I den undersökte han och hans team vad som gjorde att medelmåttiga eller bra företag kunde bli fantastiska företag. En av de mest förvånande upptäckterna var vad han själv kallade nivå 5-ledare. Istället för vad man skulle kunna tro så är det inte de karismatiska cheferna med rockstjärnestatus (nivå 4) som lägger grunden till fantastiska framgångar. Det är istället ledare som kanaliserar sin ambition, inte till framgång för dem själva, utan till för framgång för organisationen som leder förvandlingen från good till great (det finns ytterligare ett par saker som kännetecknar en nivå 5-ledare men det behöver vi inte gå in på närmare här). Ett typexmpel på en sån ledare är Ingvar Kamprad som skulle ge högra armen för IKEA men vars personliga leverne är känt för att vara spartanskt.

Nu till hur detta påverkar Roma, vilket är det mest intressanta. Totti var tidigare en nivå 4-kapten. Han var väldigt driven men i många fall undrade man om han satte sig själv eller laget först. Alla diskussioner med domaren om hur han blivit förfördelad, alla de gånger som han spelat onödigt svårt bara för att själv få slå den avgörande passningen eller göra det avgörande målet. Allt det är nu som bortblåst. När spelade Totti för svårt senast? När hade Totti långa diskussioner med domaren senast? Det är uppenbart att han genomgått en personlighetsförändring, eller mognat om man nu hellre vill kalla det det.

Nästa fråga blir då: vad beror denna förvandling på? Är det Illary, Cristian och barn nummer två (som är på väg) som fått Francescos perspektiv att skifta? Eller är det Spallettis ledarskap som utvecklat Tottis dito? Exakt vad svaret är vet nog bara Totti och hans psykolog (om han nu går till en sån, vilket Roma i veckan tvivlar på), men det behöver ju inte stoppa oss från att spekulera.

Att bli förälder är säkerligen den händelse i persons liv som potentiellt kan påverka en mest. Visste man inte vad som var viktigt innan så vet man det då. Saker som hur andra, vilka som helst, ser en blir mindre viktigt och saker som hur andra, familjen och vänner, ser blir mer viktigt. Tottis agerande för några säsonger sen vittnade, i Roma i veckans ögon, om en person ville visa hela världen hur bra han var och det var viktigt för honom att hela världen visste hur bra han var. Nu bryr han sig inte. Han vet hur bra han är och nöjer sig med det. Vem vill vinna en guldboll när man kan umgås med sin fru och sina barn?

Spallettis ledarskap spelar säkert också en stor roll. När Capello tränade Roma behandlade han alla spelare olika. En del kom undan med mycket, andra med ingenting och resultatet känner alla romanisti till allt för väl. Spalletti å andra sidan behandlar alla spelare lika. Han predikar vikten av att sätta laget framför jaget och han har på detta vis skapat en grupp där alla drar åt samma håll. När Capello snackade ner förväntningarna så talade han alltid om att vi måste värva stora spelare innan vi kan utmana. När Spalletti snackar ner förväntningarna så talar han alltid om sådana saker som laget måste bli bättre på. Det skapar en atmosfär där truppen svetsas samman och där alla spelare sätter laget framför jaget.

Så till slutsatsen, var det Spalletti eller Illary som förändrade Totti? Roma i veckans svar är att Spallettis ledarskap sådde ett frö, och nu blir det väldigt poetiskt, som slog ut i full blom när Illary födde parets första son Cristian. Med en ödmjuk Totti i spetsen så kan detta Roma åstakomma stora saker. T ex att slå ut Man U ur Champions League.?"

 

Tänkte göra ett avstamp ifrån fotbollen för att hylla och slå ett slag för kulturens väktare, kulturtanten.
Kulturtanten är ytterst viktigt får oss dödliga i våran kamp om att få en liten smula av det offentliga samtalets kaka.

De håller kulturen vid liv, vilket annars snabbt skulle utarmas och de offentliga samtalen skulle bli ännu mer professionaliserade än vad de redan är. Kulturtanten är en demokratisk förkämpe!
Genom att hålla kulturen vid liv via allt ifrån teater till museer via konserter av alla dess slag visar tanterna att de vill höja sin status i samhället. Bourdieu skulle se denna konsumtion av kultur som en statushöjning och kulturellt kapital som viktig och värdefull att sitta inne på. Denna statushöjning och kulturella kapital som kvinnorna åstadkommer genom kulturen blir ett steg mot ett mer jämställt samhälle, på alla sätt och vis. Inte bara kvinnors ställning stärks genom kulturtantens vilja att veta mer om kultur. Tanten står nämligen med ena foten i den kulturella eliten och den andra foten i arbetar- och medelklassen, vilket leder till att deras handlande skapar en bogseringslina mellan offentliga samtalens elit och de som inte har utrymme att göra sin röst hörd i offentligheten. Habermas beskrev de offentliga samtalen som ?det professionella politiska samtalet i pressen?. En rätt så snäv definition av de offentliga samtalen kan tyckas, men jag tycker ändå att det speglar verkligheten rätt bra. För att en demokrati ska fungera behövs inte fler professionella samtal, det behövs fler forum för vanliga människor och där tycker jag att kulturtanten är en viktig länk mellan toppen och botten?

Yukimi Nagano, en bliviande kulturtant? Jag hoppas ialla fall på det!

Utan att bara känna pressen som romanista så tror jag faktiskt på Giallorossi!
Nu är det dags att ta emot manchseter united på hemma plan för sedan åka till old trafford för returen.
Jag bad att få möta the devils (ha!) och fick göra det. Vad ser jag för fördelar med ett sådant möte då?
Roma har enbart fyra stora matcher kvar i serie a. fiorentina, milan, lazio, inter och palermo.
Detta gör att Roma kan komma utvilade till champions league spelet. man utd spelar i en jämnare liga och även om de är inne i en mycket bra trend så är skadebekymmer också att räkna med i deras spelschema. De är kvar i FA cupen där de satsar och då måste satsa stort, för allt kan hända i den cupen. De har som Roma ett derby kvar att spela och chelski borta. Båda lagens spelscheman påminner om varandra, men jag tror ändå att Roma drar fördelen av att spela i serie a där glappet mellan bra och dåliga lag är större än i england. Dessutom kan tilläggas att det är en stor fördel att börja hemma eftersom pressen i returmatchen hänger på manchester united. Roma går vidare på bortamål och möter bayern eller milan - Jag föredrar italien före tyskland.

FORZA LUPI!

Trots att det inte pratas mycket italiensk fotboll så gillar jag ändå Euro talk på svenskafans.com.
I varje program får någon gäst ta ut ett världslag under programmets gång och förklara varför just dessa spelare blivit uttagna, jag gjorde detsamma för ett tag sen. Så här ser laget ut -BE AFRAID!

Nyckeln till Giallorossis framgång stavas Champions League. Sedan nyår har trenden i ligaspelet varit katastrofal. Messina borta, 1-1, Livorno borta, 1-1, Chievo borta 1-1 är under all kritik. Kanske är en liten uppgivenhetskänsla på väg att ta över i huvudena på spelarna, eftersom inter är i en helt egen klass utan en enda förlust (lyfter på hatten!). Spelet hemma på stadio olympico har varit bra men överskuggas naturligtvis över den loja mentalitet som uppvisas på bortaplan. Nyckeln till den här otäcka tendensen stavas Champions League. Roma behövde en stormatch, Roma behövde få vara underdogs, Roma behövde spänning.

Nu har de spänning, lottningen till kvartsfinalen sker imorgon klockan 12.00. Il Capitano vill möta milan, jag vill möta milan, psv eller man utd.

 

Men påverkar denna motivation serie a spelet då, eller blir det bara fokus på europaspelet nu? Nej, det blir fortsatt tragglande mot skitlag som lazio för att behålla andra platsen i ligan. Spalletti vill nu möjligen vila sina första elva spelare när det närmar sig kvartsfinal, vilket gör att alla bänknötare som till exempel Vucinic kanske kan få chansen och, för en gångs skull (!) kanske producera något (Släng honom till något kasst lag han kom ifrån och ta hem flygplanet, Montella!) En ökad konkurrens gör att vi kommer att ånga på mot andra platsen i ligan, men även mot större framgångar än nu uppnådda i europa!

 

Milan, psv eller man utd vill jag möta, de två senare för att de liknar lyon. Vi anses vara största överraskningen, the underdog vilket även det gör utgångsläget ännu bättre. De riktigt tunga och stora lagen som är kvar i turneringen undviker jag helst så länge som möjligt. En lagmaskin som chelsea kan bara köra över lupi utan vidare, även om alla lagen haft en svår resa fram till idag?

Låt mig få jubla ännu mera!

Core de sta città, hjärtat i den här staden, tycker jag var ett lämpligt namn på denna blogg.
Jag hade tänkt att presentera min idé med denna blogg, vilket jag också kanske redan har gjort genom underrubriken. AS ROMA, annan fotboll samt funderingar kring övriga samhället. För att utveckla det hela lite, så är åtminstone mitt mål, att skriva om fotbollens inverkan på övriga samhället. Fotbollen är på sitt sätt rätt så svart-vitt. Genom fotbollen syns klart och tydligt vilka stämningar som finns i samhället som helhet.

För att förklara detta närmare använder jag mig av min kära far, Sten, som har en lite annan infallsvinkel på fotbollen och läktarkulturen. Sten ser, när vi pratar om läktarkulturen, en benägenhet hos dem på ?ståplats? att söka sig till olika periferier för att vinna erkännande och samhörighet. Till exempel åsidosätts den politiska digniteten av honom. Den politiska medvetenheten ifrågasätter han. Visst finns där en politisk medvetenhet, annars skulle det ju inte existera överhuvudtaget, men finns verkligen djupet där?

 Här hävdar jag att det inte finns möjlighet eller behövs något annat än en ytlig ?fasad? för de politiska yttringarna som finns på läktarna. Det elementära första steget ligger i att först och främst skapa något som helst intresse för yttringen. Jag har i och för sig inte något som helst exempel på att supportergrupperingar arbetar vidare med sina yttringar, men bara genom att göra en synvinkel gripbar så skapar de ändå intresse och debatt.

 Jag skulle vilja försvara alla politiska handlingar kring fotbollen, handlingar som från till exempel min far, ses som ytterligheter från vänster till högerpereferierna. Det är klart det är dessa yttringar som görs i samband med fotboll och inte de rådande liberala krafterna. Den enda etablerade politiska representanten syns genom reklamskyltar för antingen moderaterna eller sossarna. Dessa är ju redan stora aktörer i det offentliga samtalet. Jag påstår att dessa yttringar kring fotbollen skapar ett nytt offentligt samtal. Det måhända att åsikterna som förs fram på läktarna redan finns med i någon slags debatt, men genom fotbollen så når åsikterna så många fler än de som är godkända aktörer inom det offentliga samtalet/samtalen.

En fråga både jag och min far ställt oss är vad klubbarna har gemensamt med dessa politiska yttranden. Vad har en klubb som Lazio för band med sin, delvis, fascistiska publik? Eller Livornos vänster radikala supportrar, vad har klubben gemensamt med dessa? Klubbarna är djupt rotade i det kapitalistiska systemet vilket leder till frågan om de genom spelarköp och kanske till och med börsnotering kan stå på samma sida som sina fans?

För att vara fotbollsintresserad överlag behövs en acceptans för spelets business. Pengar förstör acceptansen politisk medvetenheten på sätt och vis.

 

 

En liten inledande reflektion som jag kommer fördjupa mig mer i? längre fram... i tiden!