Följa John med Marcus Birro
Jag var minuter ifrån att hävda att Romas uppvisning och vinst(!) var bättre än sex. Men istället blev jag våldtagen av Collinas arvtagare, Rossetti. Att Mexes blir utvisad så fort Inter får en tillstymelse till chans får mig att följa John efter Marcus Birro. Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Tålamodet är slut. Jag kan inte kallas för en dålig förlorare. Roma gjorde allt rätt, Inter med Rossetti i spetsen gjorde allt fel och vips så kunde Inter förhindra ligans första förlust. Jag är apatisk. Det känss som jag sitter ensam i forsterställning i ett hörn, fast att jag i själva verket sitter i soffan med min vapendragare Johan som också sitter i sin vackra giallorossi tröja. Vi sitter där tillsammans, fast vi är så ensamma som man kan bli. Vi är tomma. Dagen efter tror jag fortfarande jag inte har förstått mig på italiensk fotbollsrättvisa. Vad innebär en sådan?
Följa John med Birro. Som jag skrivit har jag inte lagt mig i Inters domarmedgångar under säsongen då jag hävdat att Roma ska göra sitt jobb innan det ens går att samtala om domarflytet. Jag har inte velat framstå som en gnällande dålig förlorare. Det är jag inte heller. Men ändå så är det det enda jag känner mig när jag ska tala om en sådan här match.
Roma glänste, stod upp och spelade ut sitt hela underbara spelregister. Äntligen satt jag och Johan och sa till varandra, äntligen får vi se det Roma vi alltid vill se. Ett Roma som skiter i vilka man möter utan bara kör sitt spel och gör det så vackert så man nästan når trans. 1-0 kommer på Tonettos första inlägg efter ett mycket fint förarbete av Vucinic, Totti avslutar det hela med att resolut slå in bollen med vänsterfoten. Lika resolut tar han sig mot öronen och frågar undrande var interpubliken tog vägen, allt tjo och tjim. Bara det får mig att gotta mig. Matchen fortsätter och Vucinic och Taddei på varsin kant får mig att undra om jag ens vill se Mancini och Guily någon gång under matchen.. Allt stämmer. Perrotta springer som en ivrig kalv på grönbete, men skillnaden är att han hela tiden gör det med huvudet på skaft. Han vet exakt vad han ska göra. Hela Roma vet exakt vad de ska göra. Flera gånger om är mina hjältar nära på att punktera matchen, men bollen smiter hela tiden någon ynka decimeter utanför målet. Roma pressar tillbaka inter och fortsätter spela ut istället för att lägga sig på defensiven och försvara sin ledning. "Anfall är bästa försvar".
Resten skiter jag i att skriva, för jag begriper det inte. Det känns som Moretti har bytt namn från Moggi. Det känns som den jäveln sitter och skickar sms rakt ner till Rossettis plastbricka som han har på överarmen. "Det är dags nu." lär det har stått skrivet. "Det är dags nu."
All heder till varenda Romanista i hela världen, vi stod alla upp och såg de elva utvalda spela drömfotboll. Vi är de riktiga mästarna. Siamo l'esercito di giustizia e la giustizia vincerà!
Jag avslutar med att citera Marcus Birro och vad han skrev om Rossetti.
"Jag önskar honom så långt bort det går."
FORZA!
Följa John med Birro. Som jag skrivit har jag inte lagt mig i Inters domarmedgångar under säsongen då jag hävdat att Roma ska göra sitt jobb innan det ens går att samtala om domarflytet. Jag har inte velat framstå som en gnällande dålig förlorare. Det är jag inte heller. Men ändå så är det det enda jag känner mig när jag ska tala om en sådan här match.
Roma glänste, stod upp och spelade ut sitt hela underbara spelregister. Äntligen satt jag och Johan och sa till varandra, äntligen får vi se det Roma vi alltid vill se. Ett Roma som skiter i vilka man möter utan bara kör sitt spel och gör det så vackert så man nästan når trans. 1-0 kommer på Tonettos första inlägg efter ett mycket fint förarbete av Vucinic, Totti avslutar det hela med att resolut slå in bollen med vänsterfoten. Lika resolut tar han sig mot öronen och frågar undrande var interpubliken tog vägen, allt tjo och tjim. Bara det får mig att gotta mig. Matchen fortsätter och Vucinic och Taddei på varsin kant får mig att undra om jag ens vill se Mancini och Guily någon gång under matchen.. Allt stämmer. Perrotta springer som en ivrig kalv på grönbete, men skillnaden är att han hela tiden gör det med huvudet på skaft. Han vet exakt vad han ska göra. Hela Roma vet exakt vad de ska göra. Flera gånger om är mina hjältar nära på att punktera matchen, men bollen smiter hela tiden någon ynka decimeter utanför målet. Roma pressar tillbaka inter och fortsätter spela ut istället för att lägga sig på defensiven och försvara sin ledning. "Anfall är bästa försvar".
Resten skiter jag i att skriva, för jag begriper det inte. Det känns som Moretti har bytt namn från Moggi. Det känns som den jäveln sitter och skickar sms rakt ner till Rossettis plastbricka som han har på överarmen. "Det är dags nu." lär det har stått skrivet. "Det är dags nu."
All heder till varenda Romanista i hela världen, vi stod alla upp och såg de elva utvalda spela drömfotboll. Vi är de riktiga mästarna. Siamo l'esercito di giustizia e la giustizia vincerà!
Jag avslutar med att citera Marcus Birro och vad han skrev om Rossetti.
"Jag önskar honom så långt bort det går."
FORZA!
Kommentarer
Trackback
