core de sta città

Vem hade klarat av att ta över efter Marcelo Lippis överraskande VM-guld utan att bli sparkad efter en straffläggning i EMs slutspel? Jag har precis läst att Donadoni har fått sparken. Det blir offentligt imorgon skriver flera tidningars nätupplagor.

En match som den mot spanien var inte bra, ur italienska ögon sett. Ett ängsligt och för försiktigt Italien hade tur att det blev straffläggning. Två dåliga straffar, en av min kära Danielle och en av min favorit till vänsterkanten närmsta säsongerna, di natale, gjorde att Italien åkte ur EM. Mycket kunde ha gjorts annorlunda, även innan spanien. Men det är bara media som har rätt att vara efterkloka. Det är en jävligt feg handlling av det Italienska fotbolls förbundet att inte stå bakom sin utvalde man. Jag föraktar varenda maffiastinkande kostymnisse i förbundetsledning. Den man som dem gav förtroende fram till VM 2010 i Sydafrika precis innan EM fick gå. Hängde Donadoni så löst? Var det ett så stort misslyckande att ta sig vidare från dödensgrupp? Att åka ut på straffar, var det mer än ett lotteri? Tydligen är svaret på alla dessa frågor.

Visst ska förväntningarna vara höga på ett Italien, både på spelare och på ledare. Visst ska ambitionsnivån hållas lika högt som huvudena efter att man utnämts till världens bästa. Men det där huvudet kan behöva hållas undan solen lite då och då. Solsting är jobbigt. För att slippa undan det ska man hålla huvudet kallt och inte titta allt för mycket bakåt, se framåt och det med sansad och rimlig målsättning...

Till skillnad mot svensk fotboll (läs lagrell!), som inte kan se och förstå när det är dags att göra en generationsväxling även i ledarstaben, gör Italien det alldeles för snabbt. Donadoni tog sitt landslag till slutspel, visst det satt hårt inne men Italien hamnade i EM. De tog sig ur "dödens grupp" och åkte ut på straffar i kvartsfinal. Det är inte lika stort som ett VM-guld men det hade inte ett EM-guld heller varit. Jag förstår att hela Italien hade förväntat sig något mer än en kvartsfinal, men att låta ett huvud rulla är alldeles för tidigt och alldeles för fegt.

Då var det ett faktum. John Arne Riise stavas nu med stora bokstäver. Han är en av oss. Glöm all kritik jag haft mot honom. "Always look on the bright side of life" som Eric Idle sjöng på korset. 347 matcher i liverpool ska man inte ta lätt på. Det är en väldig rutin, 27 år är heller inte allt för gammalt ändå. Det skönaste är nog ändå, nu när han ändå är en gulröd, att han inte är jättedyr. Knappa 4 miljoner euro med risk att bli lite mer beroende på antalet matcher han spelar.


Så då är årets transferbudget nere i 16 milj. euro. Men det är den bara i några timmar eller möjligtvis några få dagar. Allt talar för att Mancini nu kommer skriva på för inter och därmed stavas med ytterst små bokstäver. Prislappen sägs vara på mellan 13-15 miljoner euro. Jag har läst ryckten om att guardiola ska ha lagt sig i affären krin Mancini och detta hoppas jag kan trissa upp priset en aning. Hade dessutom varit skönt att slippa Mancini i Serie A.

Andra spelare ut? Guily hoppas jag skriver på för fina, anrika, 70-talist klubben Paris Saint-Germain. Han var en floppvärvning som alla förväntade sig mer av. Han är gammal och tjänar mycket, låt då PSG köpa honom och ta in två nya mittfältare. kranjcar och di natale ligger mig varmt om hjärtat... Ferrari försvinner vilket måste betyda att antingen Andreolli får chansen som tredjeback eller att en back köps in för att öka konkurrensen mellan mittbackarna. Esposito hade jag hoppats på, men fick väldigt lite speltid och kanske inte håller Romaklass, bort med honom.

Anfallet behöver mer konkurrenskraft och där hoppas jag på underverk av Spaletti. In med güiza eller luis fabiano. Två spelare som Roma uppvaktat och rykten har florerat kring Roma och dem en längre tid. 12 milj. euro för luis fabiano är inte farligt, lönen kanske dock kan bli bättre i annan klubb..

Jag älskar silly season...spekulationer hit och dit.

By the way så borde alla Romanisis bege sig till London den 10.e augusti för att se tottenham - Roma...
Det är ju ändå i "närheten"...

Daniele Pradè säger till Corriere dello Sport att ingen bytesaffär med inter är aktuell angående Mancini. Pradè poängterar att pengar är det enda som godtas för att Roma själva ska kunna välja spelare och spelartyp, Suazo är alltså inte den typ av spelare Spaletti & co är ute efter. Skönt. Sluta att göra bytesaffärer med en liten pengaklick som grädde på moset, Pradè visar att Roma har, och vill fortsätta ha, en genomtänkt framtid. En framtid som man själv skapar.

20 miljoner euro i transfer pengar, plus de pengar Mancini säljs för. Det är ok. Soros kommer nog försöka köpa Roma nästa säsong istället. Jag rycker på axlarna och säger ce la vie. Just nu känns det bra med 20 miljoner, dyra interna affärer med Daniele, Alberto och Mirko. Roma è Roma. Vänsterback hoppas jag på Mathieu, yngre än den Spaletti gett positiva ordalag i media, riise. Kan riise ge oss "någonting extra"? Han är gammal, möjligtivs billig efter den dåliga säsong han haft i england. Men är det en genomtänkt framtid? riise?

Anfallare har jag ingen direkt önskan på, ingen crespo ialla fall. Han har inte bara spelat i de värsta lagen, lazio och inter, han är gammal som gatan... Men ryckten och åter ryckten. Vad ska man säga?

Ce la vie. 

Jag är inne i en såndär period tror jag där jag vill tillbaka till någon av mina bästa somrar. De två senaste, eller den där jätte varma sommaren 1994 på landet utanför Valdermarsvik, Liedholms gamla byggd. Men det har gått uppför mig att det inte går att upprepa någon av dessa somrar. Jag tror knappt det kan bli någon ens i närheten av de där tre favoritsomrarna. Allt är bara en kärlekskrank, upphausad, glorifierad bild av hur jävla bra jag mådde. Hur lite bekymmer jag egenligen hade. Alla runt omkring. Nu finns ingen där.
Familjen från -94 är sedan länge bara en ruin och en separerad fåraflock.
De två senaste sommarnas solstråle är utbytt mot ett efterhängset åsk- och mörkt regnmoln som förföljer mig, knackar mig på axeln och säger hånfullt, frys i din förbannade ensamhet din jävel ha-ha-ha!


Just nu, i skrivandets stund så är jag rätt ointresserad av fotbollen, räddningen sedan den 24:e september 2007... Mitt hjärta, Roma, är på semester. Inte hos mig. Allt jag hör handlar om Soros och hans köpa eller inte köpa. Jag orkar inte bry mig. Antingen förblir vi det Roma jag föll för, eller så blir vi ett konkurrenskraftigt Roma som ska vinna titlar. Men nu, bara suckar och axelryckningar. Inte ens Roma kan rädda mig från den här känslan av att vara ofullborad och tom.

Snart börjar den hektiska jobb-perioden igen. Jobba, hem till ensamma sängen för att tvinga mig att sova istället för att tänka. Sova för att kunna tänka klart när jag ska jobba. Inte när jag ska sova. Tankarna är nog fortfarande kvar när då var då, medan mitt övriga jag på något jävligt lustigt vänster är här i nuet. Här där jag fryser i regn och rusk.

Jag tycker inte synd om mig, jag är bortom all självömkan. Jag har insett att det varken blir bättre eller sämre av sånt. Jag tycker synd om andra istället. Alla mina kära vänner som fått sin fåraflock uppdelad mellan himmel och jord. Jag har alltid önskat er så mycket mer. Min gamla vän som ser så ensammen ut när jag väl ser honom, han med sin mamma och mormor. Alla lokalkändisar som blivit snackisar pga något livsöde av något slag. Min pappa för att jag fortfarande lånar en peng lite då och då, trots att jag är 24 och har jobb och mitt eget liv. Jag tycker synd om Sevillas Puerta som plötsligt dör 22 år gammal. Hans fru som var gravid i åttonde månaden. Min empati är nog större än hela jag just nu. Jag tycker synd om folk. Jag vill att alla ska få nå tillbaka till de där tiderna och stunderna när allt var så jävla bra. De där stunderna som väger upp all skit, hur jävligt det än må vara.
Är det så jävla mycket begärt?