core de sta città

Ibland känner jag mig tom. En tung känsla. En tung tomhet, en såndär tomhet som känns i hela bröstet och i magen. Huvudet är bortkopplat sedan länge, all tankeverksamhet är avstängd och allt som känns är det tunga bröstet och trycket inne i magen. Det är svårt att komma ur ett sådant tillstånd. Svårt att bryta en sådan markant trend. Det som behövs är ofta den rena motsatsen till varför man hamnade i den sitsen från första början. En tjej som säger att hon älskar en, favoritlaget som vänder matchen trots allt och vinner. Men så ofta är det redan försent för att dagdrömmen man bär inom sig ska bli sann. Tomheten har redan infunnit sig och lagt sig som en tung matta över allt annat. En tjock och tung matta som kväver en långsamt. Dagdrömmarna är förödande, de blir som små sanningar i huvudet på mig. Jag gör alledels för mycket för att försöka göra dom till sanningar för andra och inte bara för mig. Logiskt tänkande och allt det här är som plus och minus. Jag och logiskt tänkande är som plus och minus, även om det håller på att bli mer förenade. Jag försöker tvinga mig själv att förena dom. Jag försöker frenetiskt att stoppa dagdrömmandet innan de blir sanningar. Lyckas jag förena dom med det logiska kan jag förhålla mig till tomheten på ett nytt sätt. Kanske kan de bli vänner och jobba tillsammans för en enda stor logisk sanning...

Min flickvän lämnade mig utan att jag ens ville tänka i sådana termer.
Utan att väga Stine mot en uddamåls förlust mot lazio så gav ändå gårdagens förlust en liknande magkänsla.
Scenariet jag hade målat upp i mitt huvud gick i kras och jag väcktes brutalt av att den riktiga världen bankade skiten ur mig...