core de sta città

Idag går abbiati ut i Gazzettans extratidning och pratar öppet och varmhjärtat om sin förkärlek till fascismen. fascismens värdegrunder med synen på lag och rätt, katolicismens värdegrunder och sist men absolut inte minst, patriotismen. Allt detta gjorde att abbiati i senaste valet röstade på det högerextrema la destra. Partiet som har kopplingar till de facistoida partierna som kom fram efter andra världskriget, efter förbudet mot fascismen i Italien. abbiati lugnar oss alla med att han inte är rasist, vilket hade varit helt förkastligt... Jag blir så trött på det Italien jag inte vill se. Det facistiska Italien, det som funnits sen 20-talet med mussolini. Tryggheten i en starkledare är blind. Jag hade verkligen hoppats på att inga föredömmen, som fotbollsspelare faktiskt är eller ska vara, efter di canio skulle ha eller uttrycka dessa värderingar. Men vad hade man förväntat sig? Men nu när han ju inte är rasist och inte, enligt sig själv, har någonting  att skämmas över så får vi väl ha överseende med hans ideologiska värden.

En annan frispråkig milanspelare är seedorf. Han är till skillnad mot abbiati trots sina ord värd mycket respekt. clarence sa i ett radioprogram igår att han tyckte Roma hade gjort skitvärvningar. Ingen lyckad värvning och att sälja mancini som var så viktig var ett stort avbräck och ett dåligt beslut. Tottis frånvaro gjorde det inte lättare för oss analyserade seedorf vidare. -Roma skulle i alla lägen få en jobbig säsong.

Det tragiska i allt detta är att det är den frispråkige som behandlar sin proffesion som kommer att få mest skit och negativa kommentarer kring sina uttalanden. Sedan, om man ska se lite mer lättsamt på det hela, så är det väldigt roligt att en milanspelare går ut och säger att Roma kommer få det svårt i år, när det har börjat precis lika illa för storlaget i norr....

Jag orkar inte se klart matchen.
Jag är genuint förbannad.
Jag börjar tvivla. På allt.
På min tro och mitt försök att tänka positivt och framåt genom nu-börjartekniken.
Ska den bli det vanligaste återkommande i mitt liv är den inte välkommen in. Jag vill ha trygghet och lugn.

Allt går emot oss.
Domslut, turen, inställning, vilja, ork, energi, ingenting.
Jag är ledsen och bitter. Uppgiven och tom.

Ska jag vara ledsen? Arg kanske? Hatisk mot alla andra och skylla ifrån mig?

Det känns som om kampen och hjärtat dog med Franco Sensi...

81 år efter Romas födelse är det dags för en ny vacker skapelse att beträda det gröna underlaget. Calcio Legionari Giornalisti, Calmare, spelar sin första träningsmatch. Likt Roma spelas de första träningsmatcherna mot motstånd knappt värda namnet. Formen är svår att få grepp om då uppehållet för de flesta varit längre än normalt. Men enligt säkra källor med insyn i omklädningsrummet finns ändå tankemönstret och någon typ av grundkondition och grundsyn på vad fotboll är.

Detta är första steget mot en lång och framgångsrik era.

Jag har hittat svar på mina frågor och tvivel. Det kan tyckas lustigt att jag sökt svaren i katolicismen men jag tänkte ändå att tro är den samma, vad den än handlar om. Jag ska därför översätta katolicismen till min egen Romanism. Jag ska bli en nu-börjare.

Vi kan alltid börja på nytt hävdar biskop Anders Arborelius. Som kristen får man alltid ta emot Kristi nya nåd som förnyar oss på nytt. Det är samma sak för oss romanistas. Som romanisti får man alltid ta emot en oumbärligt stor och trygg kärlek som förnyar oss på nytt. Om och om igen, i hela vårt liv. Denna befrielse är stor när man hela tiden får nya möjligheter. Man är inte bunden till sitt förflutna då varje ögonblick ett ett nytt nu. Vi helas och blir förnyade i varje nu-ögonblick. Vi får inte vara ny-börjare utan nu-börjare hävdar Arborelius vidare. Det blir en rejäl nyckelmening för mig och min tro på Roma. Vi är inga nybörjare. Behöver vi helas och förnyas så gör vi det genom att vara nu-börjare. Det enda vi kan sträva efter är att göra nu-momentet till ett så långt ögonblick som möjligt. Biskopen skriver vidare att "Vi får i nuet ta ut evigheten i förskott [...] Därför är vi aldrig fastlåsta i tid och rum utan vi har alltid ett evighetsperspektiv. I varje nu-ögonblick får vi en glimt och en klunk evighet. Vi förflyttas ut ur vår begränsade och instängda lilla värld och får del av en gränslös verklighet".

När jag berättade för lillebror om min religösa reservplan fick jag till svar:  -... är inte så insöad på katolicism... eller fotbolls-tro... men jag vet att en spelandes Totti slår jesus när han gör vatten till vin. För vissa räcker det så. För min bror till exempel. Men jag ska inte ifrågasätta eller ta ifrån honom hans tro eller alkoholvanor. Så länge svaret är att Totti gör bättre vin än en man som borde hållt på längre så är det nog för mig. Jag litar på lillebror Pers omdöme och säger skål!

May Totti be with you.

Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig? För den oupplyste kan jag likna det här jag går igenom vid en känsla av att någon man älskar plötsligt börjar bete sig annorlunda. Man blir rädd. Jag blir rädd och vet inte vad jag ska göra. Vaffanculo. Vad är det som händer? Nu börjar jag luta och så sakteliga ramla in i leden som börjar ställa obehagliga och obekväma frågor. Jag känner inte igen min älskade. Allt det fina spel, det är som att sträcka sig efter någon men inte riktigt nå enda fram. Alla försöker men det klaffar inte riktigt. Frustration och frågetecken.

Jag var ute och promenerade i eftermiddags. Behövde komma ut och samla tankarna på en rad områden, men det var ändå bara Roma jag kunde tänka på. Jag tänkte skriva ”inför” matchen men kom av mig. Jag hann tänka i banorna att ikväll blir det en nystart, en nytändning. Ett cluj som skulle bli en klurig motståndare som jag inte visste mycket om, men ändå ett så pass mycket sämre motstånd att en nystart skulle vara rimlig. Så blev det inte. Istället blev det cluj som tog en oerhört meriterande och viktig seger för deras utveckling. Men vem fan bryr sig om dem?

Tio minuter. Tio minuter! Det är så länge vi lyckas hålla en ledning, sen skiter det sig. Allt faller ihop och vips så får vi jaga och stressa istället. I vilket förhållande är inte harmoni att föredra? Jobbar man hårt för varandra blir det harmoni och kärleken växer sig bara starkare. Jag vill inte efter fyra matcher i år stämma in i någon klagosång. Jag vägrar. Men frågorna börjar växa i skallen på mig. Oron för att jag är ett frågetecken och inte en vis man med svar på alla dessa frågor gör mig vilsen…

Två matcher av betydelse har spelats. Två matcher med tunga utgångar. Först den prestigefyllda förlusten mot inter, på straffar. Sedan lika mot napoli hemma, där napoli tilläts kvitera med en man mindre. Alla är oroliga, inte minst efter den sommar vi har haft med få nyförvärv, kidnappning, mord och det största av allt, bortgången av Franco Sensi. Alla dessa bitar spelar säkert roll när det börjar bli en tryckt och spänd stämmning i Rom. En otrolig press sätts på Luciano Spalletti från det att domaren blåst i pipan. I lokala radioprogram har det för första gången sedan Spalletti tog över 2005 börjat komma frågetecken om Lucianos ledarstil och uttänkta plan med laget. I båda dessa matcher har en offensiv i slutet varit ett faktum. Vi jagade kvittering mot inter och jagade vinst mot decimerat napoli. Spelare har flyttats runt från position till position och vissa av dessa spelare har sett ut att vara förvirrade av alla dessa omstruktureringar. Oron tror jag blir större då milan och juventus har värvat bra under sommaren och rimligen ska vara med om titelracet på allvar. Det är inte en kamp mellan två lag längre. Så, ska det bli en kamp om ligavinsten som ifjol eller ska det bli en kamp om att ta sig till Champions League nästa säsong? Att inte veta vad som ska ske och att inte få klara besked från Spalletti och spelarna under dessa två matcher skapar oro och stress. Vill det sig illa nu mot palermo nästa lördag så kanske till och med ångest kan klappa en på axeln med ett hånfullt leende..

Gnällandet på Spalletti handlar mycket om var Baptista ska ha spelats. Genom mitten tycker de flesta och slår uppgivet ut med armarna. Mer änså kommer inte jag gå in på det. Jag ska, även om jag blir orolig över dessa tendenser och vad det kan göra om det sprider sig in innanför grindarna på Trigoria. Jag tycker faktiskt att dessa två matcher inte går att jämföra med varandra och därför inte heller går att slå ihop i en och samma oro för titelmissar och poängtapp.

Matchen mot inter bestod av att blanda och ge. Första halvtimmen, kanske t om hela första halvlek, var under all kritik. Sedan när De Rossi klippte till blev det lite glimtar från gamla grande Roma. Vi jagade ikapp till 2-2, fick förlängning och hade allt i egna händer i straffläggningen. Totti ville förnedra inter och hylla Sensi. Det blev fel och inters enda man värd respekt, lagkapten zanetti, fick istället han avgöra finalen. En lyckad offensiv hade åtminstone gett oss förlängning och straffläggning. Okaka, Baptista, Totti, Vucinic framåt. Hade denna offensiv lyckats mot Napoli hade det kännts som om tonfallet hos oss fans kanske varit ett annat. Vi är snabba på att dömma. Hellre dömma än fria är det ofta som gäller. Jag vill oftast se snabba ändringar och resultat när negativa tendenser börjar växa upp, men svartvit och orolig ska man inte vara efter två sådana matcher. Det är på tok för tidigt att lasta Spalletti och hans trupp med frågor om någon vet vad de sysslar med.

Roma har stärkt sin trupp, även om det satt långt inne och kanske inte blev exakt som vi alla ville. Att juventus, milan och inter kanske stärkt sina trupper mer, men vi har inte riktigt samma förutsättningar än. Vår ekonomi är påväg att återhämta sig och pengar kommer att kunna skjutas till 2009-2010. Una minuta, una minuta som kocken i Lady och Luffsen säger. Ta det lugnt alla romanisti, tänk nu på Rosella och koppla av. Den långsiktiga planen är inte vid målsnöret riktigt än. Vi är med och slåss om titeln, tillsammans med tre nordlag. Vi är med i Champions League och har fått lära oss att få stryk, något som är väldigt betydelsefullt för att komma längre iår. Vi har Rom, vi har underbara supporterled och organisationsled. Vi är stora, men kanske inte lika stora som de största, men vad gör det? Vi är påväg dit. Se så, upp med hakan nu, vi har en plan.

Döden är ta mig fan obegriplig. Precis som med livet, men med en liten större oro än den livet för med sig. Döden lever genom hela livet, sätter upp spelregler för människor med livsglädje. Med familj och vänner. Ännu en i min närhet har gått bort. Ännu en med cancer som mördare. Den här gånger var det väntat och kanske t om en frigörelse. För Bengan. För oss andra. Men alla dessa förberedelser man intalar sig att man gjort, sorgearbete osv., sköljs bort och istället för att ha kommit en bit i sorgeprocessen står man där och chippar efter andan efter kallsupen. Frågan är bara hur man tacklar kallsupen. Går man skakad upp ur vattnet eller fortsätter man likt en sommarlovs glad åttaåring att hoppa och skutta i vattnet. Bengan hade utan tvivel klappat bort kallsupen ur bröstet och glömt bort att han fått en i samma sekund som nästa hopp och skutt blev ett faktum. Lev i nuet för fan. Men hur gör jag då? Efter en massa mord på livsglada i min närhet vet jag fortfarande inte hur jag tagit mig igenom det.
Är det det som kallas livet.