... And I can’t see, that this is me...
Somnar gör jag förr eller senare. Även om klockan är så förbannat jävla taskig mot mig och inte ens påminner mig att försöka locka fram John Blund med sockerbit och håv tidigare än vad jag gör…
Samtidigt som jag har hakat upp mig på någon textrad från någon låt jag inte vet namn på dricker jag mjölk för kalken. Hellre kalk än nedsköljning av två små dvalmedarbetare. ”... And I can’t see, that this is me... I’m the one”…
Det är lycka. Vid första anblick kanske det ter sig lite tragiskt, men det är lycka. Bill äter och skrattar. Skrattar mycket och gott. Vad fan har hans utseende och världsbild med det att göra? Han trivs med sig själv och skrattar hjärtligt. ”... And I can’t see, that this is me... I’m the one”…
Ha-ha, nu somnar jag snart. Jag känner det på mig. Kall lättmjölk ur ett nytt pintglas. En välkommen, men respektingivande hjälp av en vän. Snart kan jag se, att det här är jag. Att jag är jag.
