core de sta città

Lika mycket som jag vill att Roma ska knipa viktiga tre poäng borta mot Cagliari utan att jag kan se den, lika lite vill jag höra om fd flickvänners erövringar och festande välmående. Jag förespråkar verkligen inga burkor eller "kvinnans-plats-är-i-köket-mentalitet, det är bara att jag inte vill veta. Att jag har börjat likna känslor med hjälp av fotboll och kvinnor kan tyckas vara oproportionerligt men det som, oftast, får mig att överhuvudtaget gå upp eller tänka på att gå upp på morgonen är fotboll eller kvinnor. Nu är det fotboll. Innan var det en kvinna. Jag vill inte säga att Roma är ett kärlekssubstitut, jag älskar Roma och jag har älskat några tjejer. Känslan är ofta jämförbar, men det är ändå två vilt skillda kärlekar.

Nu står jag inför ett stort samvetskval. Ska jag sitta och leta ihjäl mig efter en stream-tv, en stream-tv som jag kan sitta och försöka urskillja vad som sker i en dålig liten och få pixlad skräm eller ska jag bara strunta i det och slå bort tankarna om att jag kan påverka det minsta lilla?

Det är just i det samvetskvalet som damerna kommer in i bilden. När jag nu börjat tagit mig upp på fötter igen efter ett helvetshalvår har jag fått veta då och då om mitt ex att det är party på g. Jag har försökt att aktivera mig med saker och ting samma kväll för att inte sitta och låta huvudet mitt börja leka onda lekar med mig. Jag vill inte veta vad som kan ske. Jag mår inte bra av det. Jag har när det gäller kvinnor lärt mig att jag inte kan påverka det minsta lilla. Så nu är frågan om jag ska använda samma tillvägagångssätt när det gäller min andra kärlek, Roma.

Jag kan aldrig påverka något när det gäller Roma, möjligtvis om jag är på plats och skriker dem fram till en kämpa seger, men för det mesta är jag rätt lik en skvätt med piss i valfritt hav. Ändå sitter jag varje gång det sänds en match med Roma som ett klistrat frimärke i soffan och hoppas på ännu en vinst. Jag tror det är för att det är så mycket lättare att lugna ner sig med att se vad som händer, istället för att gå runt och inte veta ett smack om vad som händer på planen. Och där i ligger skillnaden mellan min kärlek till de elva utvalda männen och kvinnor jag håller eller har hållt varmt om hjärtat. Jag vet så väl att om det kommer en förlust, hur smärtsam den än må vara, så är det match och ny chans till vacker Spalletti-filosofi om bara några få dagar. Högst en vecka. Med kärlek, ja du! Vad fan vet man om den?

Ibland känner jag mig tom. En tung känsla. En tung tomhet, en såndär tomhet som känns i hela bröstet och i magen. Huvudet är bortkopplat sedan länge, all tankeverksamhet är avstängd och allt som känns är det tunga bröstet och trycket inne i magen. Det är svårt att komma ur ett sådant tillstånd. Svårt att bryta en sådan markant trend. Det som behövs är ofta den rena motsatsen till varför man hamnade i den sitsen från första början. En tjej som säger att hon älskar en, favoritlaget som vänder matchen trots allt och vinner. Men så ofta är det redan försent för att dagdrömmen man bär inom sig ska bli sann. Tomheten har redan infunnit sig och lagt sig som en tung matta över allt annat. En tjock och tung matta som kväver en långsamt. Dagdrömmarna är förödande, de blir som små sanningar i huvudet på mig. Jag gör alledels för mycket för att försöka göra dom till sanningar för andra och inte bara för mig. Logiskt tänkande och allt det här är som plus och minus. Jag och logiskt tänkande är som plus och minus, även om det håller på att bli mer förenade. Jag försöker tvinga mig själv att förena dom. Jag försöker frenetiskt att stoppa dagdrömmandet innan de blir sanningar. Lyckas jag förena dom med det logiska kan jag förhålla mig till tomheten på ett nytt sätt. Kanske kan de bli vänner och jobba tillsammans för en enda stor logisk sanning...

Min flickvän lämnade mig utan att jag ens ville tänka i sådana termer.
Utan att väga Stine mot en uddamåls förlust mot lazio så gav ändå gårdagens förlust en liknande magkänsla.
Scenariet jag hade målat upp i mitt huvud gick i kras och jag väcktes brutalt av att den riktiga världen bankade skiten ur mig...

Jag kan inte sova. Internet funkar för en gångs skull och jag är extremt tacksam mot en stackars sate som inte förstår hur man låser sitt nätverk. Internet gör mig nervös. Ett jävla påfund det där med internet. Informationssamhället gör mig svag. Under senaste vm-turneringen i Tyskland gjordes en forskningsstudie där det bevisades att risken för hjärtinfarkter ökade lavinartat i samband med fotbollsmatcher, främst hos män. Jag är redan nervös. 17 timmar kvar och ett par timmar ska jag väl lyckas sova innan...

Jag kan inte sova för jag är här i Linköping. Jag vill bara vara i Rom just nu. Det må vara bortamatch, men det är derby. Jag vill uppleva festen. Jag vill att mitt engagemang ska synas. Jag vill sjunga mig hes. När jag vaknar om några timmar ska jag redan då ta på mig den fina matchtröjan. Den som jag bara har på mig på derbyn och seriefinaler. Även om jag har en hel del "måsten" innan kvällen så känns det redan som om jag kommer få svårt att slå ihjäl alla timmar fram till avspark. Jag har ju redan börjat rulla tummarna och lika frenetiskt som nervöst sitta och skaka på ena benet.

Det enda som bara kommer bli värre och värre ju längre dagen lider är hjärtpulsen...
Får ha mobilen inknappad på 112 så det är är att ringa.


Amore, orgoglio, tradizione - Avanti Roma, avanti!

Ikväll smäller det, milan hemma. Jag är inte det minsta oroad, faktiskt. Spelarna har visat att det är i de stora matcherna de hör hemma. Roma blir bättre och bättre och nu när Inter halkat till rejält på ett bananskal är det upp till oss att låta dem falla medan vi fortsätter övertyga. milan och nästa match, onsdagens derby, är väl de riktigt stora tillfällena att visa både oss själva och övriga världen(!) att Roma blir bättre och bättre och att alla andra ska ta oss mer och mer på allvar.
Samtidigt som dessa stora matcher har visat på stor potential och lagmoral har övermodet slagit oss alla på käften. Livorno, Siena tänker jag främst på...
Så milan, lazio är jag inte speciellt oroad över som sagt. Det verkliga testet kommer då endast vinst är det som gäller. Resterande säsongen. empoli hemma, cagliari borta, genoa hemma, udinese borta, livorno hemma, torino hemma, sampdoria borta, atalanta hemma o sen sista matchen catania borta..

Upp till bevis även här!

Jag är livrädd. Det blev en mardrömslottning. En lottning som jag inte ens hade tänkt på för att den var så hemsk. manchester united. Jag hade bara fenerbache och shalke i huvudet, inget mer. Men nu är jag överraskad och chockerad över lottningen. Ska jag vara optimist eller ska jag såga Romas chanser pga det förflutna och uniteds överlägsna erfarenhet av europeisk fotboll?
Jag tror jag hyllar united och så får det antingen bli ett faktum efter de två mötena iår igen - united är bättre och Roma har fortfarande ett kliv upp till den absoluta toppen. ELLER så blir det en triumf, ett bevis på att Roma hela tiden växer sig starkare och starkare gentemot de andra storklubbarna.


manchester united, eller ska man säga sir Alex Ferguson?
Jag tycker nog det senare passar bättre. united är Ferguson och Ferguson är united.
Mannen har byggt upp Manchesterklubben sedan 1986 med hyr mycket titlar som helst. Jag blir mörkrädd bara jag tänker på alla titlar.
* Engelsk mästare: 1993, 1994, 1996, 1997, 1999, 2000, 2001, 2003, 2007
* FA-cupen: 1990, 1994, 1996, 1999, 2004
* Engelsk ligacupmästare: 1992, 2006
* UEFA Champions League: 1999
* Cupvinnarcupen 1991
* Interkontinentalcupen: 1999

Han har lyckats med det mesta, därav adlandet. Det finns inget nytt united, inget gammalt united heller. Neville, Giggs, Scholes, Ronaldo, Saha, Rooney, Tevez, Vidic, Ferdinand. Vilken blandning! Gammalt och någorlunda nytt. Alla spelare vet vad som gäller. De nya spelare som spelas in i laget blir inspelade med mycket stor omsorg och vetskap om vad som krävs och förväntas. Att se united spela ut sitt fulla register kan göra en kärlekskrank Axel på bra humör. Undantaget är väl om Roma står för motståndet. Jag har sett united tre-fyra gånger under säsongen. Båda mötena mot Roma men framför allt då de tvålade till Newcastle med 6-0.

united är ett drömlag, ett världslag som skulle kunna varit uttaget av vilken fotbollsnörd som helst. Laget har det mesta. En solid backlinje med enorm rutin utan att vara pasé. Mittfältet är utan dess like med Scholes, Giggs, Hargreaves, Carrick, Ronaldo...osv. Anfallet, Rooney, Saha och Tevez..

Det enda som skulle kunna vändas mot laget är publiken. Den är alldeles för akademisk och det känns som om stämningen ska kunna vara bättre varje match. Men å andra sidan har laget fortsatt köra över de flesta och inte gjort någon stor grej av publikens lågmäldhet.

Upp till bevis!

Jag kan inte säga att jag glömt eller ens förträngt vad som Roma blev utsatta för i onsdags, men jag är så glad så glad. 4-0 mot Parma kanske inte är någon jätteskräll, men spelet som upprättades och målskyttarna talar om uppgång i form. Precis vad som behövs nu när det är Real som ska hållas undan på tisdag i Madrid....

Bella Roma, äntligen spelar laget ut som bara Roma kan!
Bella Roma!