Regeringens kamp emot demokratin

Jag läste några artiklar och debattinlägg i Journalisten (#8 2007) om den nya regeringens oförmåga/ovilja att tackla media och debatter. Det kan förstås i början av en mandatperiod där ett maktskifte ägt rum. Alla olika ministrar ska sätta sig in i sin nya roll och alla sakfrågor ännu djupare än de gjort innan. Men någonstans måste ändå en gräns dras då regeringen vågar ställa upp för intervjuer och debatter.

Ett av de mest upprörande exemplen på regeringens klenmod är då tidskriften Bang söker göra en intervju med den nya jämställdhetsministern. Inte ett svar under hela hösten kom tillbaka till redaktionen, inte på frågor, mötesplats eller andra möjliga utgångspunkter. När, till slut, Bang fick svar på sina frågor så var de allt annat än sakliga. Vad jag uppfattar som en påbyggnad av politikerföraktet, intetsägande svar.

Ett annat praktexempel på koalitionsregeringens rädsla för ifrågasättande är då Studio Ett, P1, söker en få till stånd en debatt mellan Peter Eriksson och Carl Bildt angående Bildts optionsinnehav. Bildt vägrar ställa upp och kräver istället att bli intervjuad efter att först Peter Eriksson fått framföra sina åsikter. Samma sak har drabbat andra medieaktörer.

Jag visar på ett tredje och sista exempel, för att verkligen övertyga om att detta är en strategi och inte några väl valda händelser. När Aktuellt avslöjade säkerhetsbristerna på kärnkraftverket Forsmark försökte redaktionen ordna en debatt mellan Maria Wetterstrand och miljöminister Andreas Carlgren. När Carlgrens pressavdelning fick veta vem som skulle stå för debattmotståndet skickades istället Fredrik Federley, som inte ingår i regeringen och då heller inte kan föra regeringens talan.


En sådan kristallklar mediestrategi hotar både demokratin och öppenheten inom den. En politiker ska inte styra sina medieutspel mer än i den blogg som de så ofta har. Journalistiken har gjort att politiker fått anpassa sitt handlande utifrån den, vilket kan diskuteras om det är bra eller dåligt, men journalistiken finns för att granska och ifrågasätta makten. Punkt slut. Ett tungt demokratiskt ansvar vilar på journalisterna. Högerregeringen kan inte sätta en ny dagordning över hur medierna ska arbeta. Medierna är inte ett medel att ta till endast när positiva tankar och beslut fattas, de finns där dygnet runt, året runt, oavsett vad som händer.

 

 

Vad händer med demokratin om inte den instans som är där för att ställa frågor inte får ställa frågorna eller inte får några svar?

 

 

Nu ska jag göra min far glad genom att dra en parallell till fotbollens förlovade land, Italien, för att uppvisa att det finns skillnader mellan fotboll och politik.
Under förra sommarens VM-slutspel i Tyskland beslutade Italiens förbundskapten Lippi att stänga ute media från spelare, spelarhotell och träningar. Alla vet vi hur det slutade, en lagmaskin kunde svetsas samman gå hela vägen. Denna utfrysning av media gav resultat och det nämns så gott som aldrig i pratet om Italiens VM.

Är det så enkelt att Reinfeldts regering försöker kopiera spelet mellan fotbollsklubbar och medier till den politiska sfären? Självklart inte. I det här avseendet har min far helt och hållet rätt i att politik och fotboll är två helt skilda ting. Politiker kan aldrig avsäga sig skyldigheten att delta i media. Då minskas det offentliga samtalen och öppenheten som västvärlds demokrati så fint förespråkar och lutar sig tillbaka emot...


 


image13image14image15

Fredrik Reinfeldt, Djävulen och Marcello Lippi


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0