core de sta città

När jag var 13-14 år fick jag nys om hur man lätt kunde tjäna lite pengar, bara på att sitta vid datorn och inte göra mycket mer än det man redan gjorde. Att låta ett banner-program visa reklam längst ner i datafönstret och ett klick i timmen skulle kunna ge mig guld och gröna skogar. I en månad var jag besatt av mitt "jobb" och fick t om min pappa att spela spel med mig på någon av dessa framklickade sidor, vilket skulle ge mig ännu fler dollar och cent. Jag försökte på alla sätt och vis få några extra mynt i min internetplånbok som till sommaren skulle bli en check att hämta ut på banken. Både mamma och pappa lät mig hållas och log bara åt mig när jag entusiastiskt berättade om mina första riktigt egna tjänade pengar. Jag hoppas och vill tro att det förstod att det bara skulle hålla en månad eller två och rinna ut i sanden, och att de egentligen bara uppmuntra mig till att känna mig vuxen och stor med egna pengar. För det var nog det jag ville åt, att få känna mig egen och vuxen. Kunna klara mig på egen hand. När den där våren blev höst och jag hade tjänat ihop min första sommarjobbslön på fyra tusen köpte jag en jacka och alla bob hund skivor. Någon luvtröja tror jag bestämt det blev också. Jackan och skivorna använder jag fortfarande lite då och då. Nu är jag tydligen vuxen, bor själv och tjänar nästan ihop fyra tusen på en vecka. Men jag är inte alls lika entusiastisk längre. Nu mera är det bara vardag. Pengar. Jag tror inte jag var ute efter att känna mig duktig, ville bara ha mina egna pengar som jag själv hade förtjänat. Det är någonting med den här historian som jag längtar tillbaka till. Vad det är vet jag inte riktigt men att få vara så förväntansfull och bara få ett leende som respons på det hela är underbart. Det handlar nog om en känsla och sinnesstämmning som är onåbar och också väldigt långt borta.