Huvuden måste rulla...
Vem hade klarat av att ta över efter Marcelo Lippis överraskande VM-guld utan att bli sparkad efter en straffläggning i EMs slutspel? Jag har precis läst att Donadoni har fått sparken. Det blir offentligt imorgon skriver flera tidningars nätupplagor.
En match som den mot spanien var inte bra, ur italienska ögon sett. Ett ängsligt och för försiktigt Italien hade tur att det blev straffläggning. Två dåliga straffar, en av min kära Danielle och en av min favorit till vänsterkanten närmsta säsongerna, di natale, gjorde att Italien åkte ur EM. Mycket kunde ha gjorts annorlunda, även innan spanien. Men det är bara media som har rätt att vara efterkloka. Det är en jävligt feg handlling av det Italienska fotbolls förbundet att inte stå bakom sin utvalde man. Jag föraktar varenda maffiastinkande kostymnisse i förbundetsledning. Den man som dem gav förtroende fram till VM 2010 i Sydafrika precis innan EM fick gå. Hängde Donadoni så löst? Var det ett så stort misslyckande att ta sig vidare från dödensgrupp? Att åka ut på straffar, var det mer än ett lotteri? Tydligen är svaret på alla dessa frågor.
Visst ska förväntningarna vara höga på ett Italien, både på spelare och på ledare. Visst ska ambitionsnivån hållas lika högt som huvudena efter att man utnämts till världens bästa. Men det där huvudet kan behöva hållas undan solen lite då och då. Solsting är jobbigt. För att slippa undan det ska man hålla huvudet kallt och inte titta allt för mycket bakåt, se framåt och det med sansad och rimlig målsättning...
Till skillnad mot svensk fotboll (läs lagrell!), som inte kan se och förstå när det är dags att göra en generationsväxling även i ledarstaben, gör Italien det alldeles för snabbt. Donadoni tog sitt landslag till slutspel, visst det satt hårt inne men Italien hamnade i EM. De tog sig ur "dödens grupp" och åkte ut på straffar i kvartsfinal. Det är inte lika stort som ett VM-guld men det hade inte ett EM-guld heller varit. Jag förstår att hela Italien hade förväntat sig något mer än en kvartsfinal, men att låta ett huvud rulla är alldeles för tidigt och alldeles för fegt.
En match som den mot spanien var inte bra, ur italienska ögon sett. Ett ängsligt och för försiktigt Italien hade tur att det blev straffläggning. Två dåliga straffar, en av min kära Danielle och en av min favorit till vänsterkanten närmsta säsongerna, di natale, gjorde att Italien åkte ur EM. Mycket kunde ha gjorts annorlunda, även innan spanien. Men det är bara media som har rätt att vara efterkloka. Det är en jävligt feg handlling av det Italienska fotbolls förbundet att inte stå bakom sin utvalde man. Jag föraktar varenda maffiastinkande kostymnisse i förbundetsledning. Den man som dem gav förtroende fram till VM 2010 i Sydafrika precis innan EM fick gå. Hängde Donadoni så löst? Var det ett så stort misslyckande att ta sig vidare från dödensgrupp? Att åka ut på straffar, var det mer än ett lotteri? Tydligen är svaret på alla dessa frågor.
Visst ska förväntningarna vara höga på ett Italien, både på spelare och på ledare. Visst ska ambitionsnivån hållas lika högt som huvudena efter att man utnämts till världens bästa. Men det där huvudet kan behöva hållas undan solen lite då och då. Solsting är jobbigt. För att slippa undan det ska man hålla huvudet kallt och inte titta allt för mycket bakåt, se framåt och det med sansad och rimlig målsättning...
Till skillnad mot svensk fotboll (läs lagrell!), som inte kan se och förstå när det är dags att göra en generationsväxling även i ledarstaben, gör Italien det alldeles för snabbt. Donadoni tog sitt landslag till slutspel, visst det satt hårt inne men Italien hamnade i EM. De tog sig ur "dödens grupp" och åkte ut på straffar i kvartsfinal. Det är inte lika stort som ett VM-guld men det hade inte ett EM-guld heller varit. Jag förstår att hela Italien hade förväntat sig något mer än en kvartsfinal, men att låta ett huvud rulla är alldeles för tidigt och alldeles för fegt.
Kommentarer
Trackback
