core de sta città

Gårdagens hemmamatch mot självaste chelsea, en av förra årets finallag, blev så mycket mer än en fin seger. Det värmde i hjärtat. Äntligen en seger, äntligen en meriterande seger. Mister hade gått ifrån sin så fina taktiska, men genomlästa, idé och spelade en diamant 4-4-2. Lättnad är ett ord som inte riktigt räcker till. Det syntes så väl efteråt när jag upptäckte bilder på en glad hög av jublande spelare och överst i den glädjen var Mister Spalletti. Det var så skönt att se deras glädje, se att det betalade sig att kämpa, kämpa, kämpa, åka ut på landet och isolera sig, fortsätta att kämpa. Allt gör att jag kan leva på det här en månad. Lika ont jag haft under inledningen, lika länge kommer jag kunna suga på den här karamellen. Det här var precis vad vi behövde. Störst av allt är nog ändå curvan som alltid visat sitt stöd, alltid stått upp för bella Roma och sjungit ut hela stanford bridge. Hela London måste ha hört vår underbara hymn. Grazie per tutti curva sud! Grazie per tutti bella Roma!