core de sta città

Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig? För den oupplyste kan jag likna det här jag går igenom vid en känsla av att någon man älskar plötsligt börjar bete sig annorlunda. Man blir rädd. Jag blir rädd och vet inte vad jag ska göra. Vaffanculo. Vad är det som händer? Nu börjar jag luta och så sakteliga ramla in i leden som börjar ställa obehagliga och obekväma frågor. Jag känner inte igen min älskade. Allt det fina spel, det är som att sträcka sig efter någon men inte riktigt nå enda fram. Alla försöker men det klaffar inte riktigt. Frustration och frågetecken.

Jag var ute och promenerade i eftermiddags. Behövde komma ut och samla tankarna på en rad områden, men det var ändå bara Roma jag kunde tänka på. Jag tänkte skriva ”inför” matchen men kom av mig. Jag hann tänka i banorna att ikväll blir det en nystart, en nytändning. Ett cluj som skulle bli en klurig motståndare som jag inte visste mycket om, men ändå ett så pass mycket sämre motstånd att en nystart skulle vara rimlig. Så blev det inte. Istället blev det cluj som tog en oerhört meriterande och viktig seger för deras utveckling. Men vem fan bryr sig om dem?

Tio minuter. Tio minuter! Det är så länge vi lyckas hålla en ledning, sen skiter det sig. Allt faller ihop och vips så får vi jaga och stressa istället. I vilket förhållande är inte harmoni att föredra? Jobbar man hårt för varandra blir det harmoni och kärleken växer sig bara starkare. Jag vill inte efter fyra matcher i år stämma in i någon klagosång. Jag vägrar. Men frågorna börjar växa i skallen på mig. Oron för att jag är ett frågetecken och inte en vis man med svar på alla dessa frågor gör mig vilsen…