core de sta città

Döden är ta mig fan obegriplig. Precis som med livet, men med en liten större oro än den livet för med sig. Döden lever genom hela livet, sätter upp spelregler för människor med livsglädje. Med familj och vänner. Ännu en i min närhet har gått bort. Ännu en med cancer som mördare. Den här gånger var det väntat och kanske t om en frigörelse. För Bengan. För oss andra. Men alla dessa förberedelser man intalar sig att man gjort, sorgearbete osv., sköljs bort och istället för att ha kommit en bit i sorgeprocessen står man där och chippar efter andan efter kallsupen. Frågan är bara hur man tacklar kallsupen. Går man skakad upp ur vattnet eller fortsätter man likt en sommarlovs glad åttaåring att hoppa och skutta i vattnet. Bengan hade utan tvivel klappat bort kallsupen ur bröstet och glömt bort att han fått en i samma sekund som nästa hopp och skutt blev ett faktum. Lev i nuet för fan. Men hur gör jag då? Efter en massa mord på livsglada i min närhet vet jag fortfarande inte hur jag tagit mig igenom det.
Är det det som kallas livet.