core de sta città

Två matcher av betydelse har spelats. Två matcher med tunga utgångar. Först den prestigefyllda förlusten mot inter, på straffar. Sedan lika mot napoli hemma, där napoli tilläts kvitera med en man mindre. Alla är oroliga, inte minst efter den sommar vi har haft med få nyförvärv, kidnappning, mord och det största av allt, bortgången av Franco Sensi. Alla dessa bitar spelar säkert roll när det börjar bli en tryckt och spänd stämmning i Rom. En otrolig press sätts på Luciano Spalletti från det att domaren blåst i pipan. I lokala radioprogram har det för första gången sedan Spalletti tog över 2005 börjat komma frågetecken om Lucianos ledarstil och uttänkta plan med laget. I båda dessa matcher har en offensiv i slutet varit ett faktum. Vi jagade kvittering mot inter och jagade vinst mot decimerat napoli. Spelare har flyttats runt från position till position och vissa av dessa spelare har sett ut att vara förvirrade av alla dessa omstruktureringar. Oron tror jag blir större då milan och juventus har värvat bra under sommaren och rimligen ska vara med om titelracet på allvar. Det är inte en kamp mellan två lag längre. Så, ska det bli en kamp om ligavinsten som ifjol eller ska det bli en kamp om att ta sig till Champions League nästa säsong? Att inte veta vad som ska ske och att inte få klara besked från Spalletti och spelarna under dessa två matcher skapar oro och stress. Vill det sig illa nu mot palermo nästa lördag så kanske till och med ångest kan klappa en på axeln med ett hånfullt leende..

Gnällandet på Spalletti handlar mycket om var Baptista ska ha spelats. Genom mitten tycker de flesta och slår uppgivet ut med armarna. Mer änså kommer inte jag gå in på det. Jag ska, även om jag blir orolig över dessa tendenser och vad det kan göra om det sprider sig in innanför grindarna på Trigoria. Jag tycker faktiskt att dessa två matcher inte går att jämföra med varandra och därför inte heller går att slå ihop i en och samma oro för titelmissar och poängtapp.

Matchen mot inter bestod av att blanda och ge. Första halvtimmen, kanske t om hela första halvlek, var under all kritik. Sedan när De Rossi klippte till blev det lite glimtar från gamla grande Roma. Vi jagade ikapp till 2-2, fick förlängning och hade allt i egna händer i straffläggningen. Totti ville förnedra inter och hylla Sensi. Det blev fel och inters enda man värd respekt, lagkapten zanetti, fick istället han avgöra finalen. En lyckad offensiv hade åtminstone gett oss förlängning och straffläggning. Okaka, Baptista, Totti, Vucinic framåt. Hade denna offensiv lyckats mot Napoli hade det kännts som om tonfallet hos oss fans kanske varit ett annat. Vi är snabba på att dömma. Hellre dömma än fria är det ofta som gäller. Jag vill oftast se snabba ändringar och resultat när negativa tendenser börjar växa upp, men svartvit och orolig ska man inte vara efter två sådana matcher. Det är på tok för tidigt att lasta Spalletti och hans trupp med frågor om någon vet vad de sysslar med.

Roma har stärkt sin trupp, även om det satt långt inne och kanske inte blev exakt som vi alla ville. Att juventus, milan och inter kanske stärkt sina trupper mer, men vi har inte riktigt samma förutsättningar än. Vår ekonomi är påväg att återhämta sig och pengar kommer att kunna skjutas till 2009-2010. Una minuta, una minuta som kocken i Lady och Luffsen säger. Ta det lugnt alla romanisti, tänk nu på Rosella och koppla av. Den långsiktiga planen är inte vid målsnöret riktigt än. Vi är med och slåss om titeln, tillsammans med tre nordlag. Vi är med i Champions League och har fått lära oss att få stryk, något som är väldigt betydelsefullt för att komma längre iår. Vi har Rom, vi har underbara supporterled och organisationsled. Vi är stora, men kanske inte lika stora som de största, men vad gör det? Vi är påväg dit. Se så, upp med hakan nu, vi har en plan.