När positivismen blir en lögn för överlevnad.
Roma kommer bli uppköpt. Nu kan inte ens Italpetroli stå emot alla rykten som stryper all annan rapportering kring klubben. Soros nämns, men också en arab med fet plånbok har gett sig in i leken. Det ryktas om det dubbla budet från The Prince of Arabia som svar på Soros påstodda bud.
Jag har länge varit skonad från att klubbarna jag följer, mer eller mindre, blivit indragna i sådana affärer. Jag har lite naivt trott att mina klubbar, stora som små (Roma, Ipswich och Blåvitt), varit bland de få kvarvarande som fortfarande inte är en marionett i någon rik mans perverst bortskämda värld av leksaker. Så som de amerikanska medieföretagen säger om kritiken som riktas mot dem för ensidig rapportering från alla amerikanska krig runt om i världen, likadant har jag gått runt i min icke-marionett dröm. "Man ser och hör vad man vill se och höra". Jag har enbart velat se på när de idrottsliga händelserna äger rum. Att det köps spelare för fantasisummor har jag bara förknippat med det som sker på planen. Allt annat har jag stött åt sidan, in i mörka rum så långt det bara går. Jag ser bara det jag vill se och jag hör bara det jag vill höra. Men nu är det ett faktum, en kort kort tidsfråga innan Roma blir antingen arabiskt eller amerikanskt. En del av Dubai eller en del av en fettdrypande drive through.
Den eviga och stolte Romanistan Marcus Birro skriver att vårat lag må hora och visa sitt sköte till både höger och vänster (som alla stora lag gör), men att det oavsett vem som betalar vår kärleks kläder inte kommer besitta makten och klubbens hjärta. Det tillhör oss hängivna. Vi som ligger sömnlösa och tänker på straffmissar, spelsystem och eventuella spelarköp under sommaren som kommer inom kort... Det är vi hängivna som med flaggor och röst i Antonello Vendittis underbara Roma, Roma, Roma-hymn som står för passionen, kärleken, hjärtat och därigenom också makten i klubben. Oavsett om familjen Sensi fortsätter, en amerikansk überkapitalist eller en oljeschejk med pilotbrillor tar över så är det bara alltså bara av ett symboliskt värde.
Är det nu så eller är det hela en ren fråga om överlevnad?
Att alla vi som älskar bortser från en massa faktorer vi inte vill ta i för att få fortsätta älska ovillkorligt?
Jag tror att jag kan se det från två sätt. Det är inte speciellt kul eftersom det gör mig velig, och som i relation till damer, osäker men samtidigt tveklöst älskande. Hundra procentigt satsande i både relationen som sådan men också i det faktum att det ska bli så bra som det egentligen bara kan bli i mitt huvud. Orolig blir jag för att det då och då går upp för mig att det bara är i mitt huvud som allt är så bra. Genomtänkt och perfekt. Men satsande är jag samtidigt för att komma så pass nära min ständiga dagdröm om det, för mig, perfekta att jag kan komma att kunna leva med en verklig men förenklad version av dagdrömmen.
Visst kan man se det som en ren fråga om överlevnad. En slags positivism som blir en lögn för att överleva och fortsätta sitt dedicerade kärleksliv. Men för att faktiskt slå vakt om både positivismen och innehållet i den så är det myllret, the multitude, som får mig att hoppas och tro på att det är vi som enkla men ack så hängivna som på läktarna och på forum kan förändra mer än vad vi i stundens hetta kanske är medvetna om. Det ska jag aldrig glömma, den makten och förändringen.
Jag har länge varit skonad från att klubbarna jag följer, mer eller mindre, blivit indragna i sådana affärer. Jag har lite naivt trott att mina klubbar, stora som små (Roma, Ipswich och Blåvitt), varit bland de få kvarvarande som fortfarande inte är en marionett i någon rik mans perverst bortskämda värld av leksaker. Så som de amerikanska medieföretagen säger om kritiken som riktas mot dem för ensidig rapportering från alla amerikanska krig runt om i världen, likadant har jag gått runt i min icke-marionett dröm. "Man ser och hör vad man vill se och höra". Jag har enbart velat se på när de idrottsliga händelserna äger rum. Att det köps spelare för fantasisummor har jag bara förknippat med det som sker på planen. Allt annat har jag stött åt sidan, in i mörka rum så långt det bara går. Jag ser bara det jag vill se och jag hör bara det jag vill höra. Men nu är det ett faktum, en kort kort tidsfråga innan Roma blir antingen arabiskt eller amerikanskt. En del av Dubai eller en del av en fettdrypande drive through.
Den eviga och stolte Romanistan Marcus Birro skriver att vårat lag må hora och visa sitt sköte till både höger och vänster (som alla stora lag gör), men att det oavsett vem som betalar vår kärleks kläder inte kommer besitta makten och klubbens hjärta. Det tillhör oss hängivna. Vi som ligger sömnlösa och tänker på straffmissar, spelsystem och eventuella spelarköp under sommaren som kommer inom kort... Det är vi hängivna som med flaggor och röst i Antonello Vendittis underbara Roma, Roma, Roma-hymn som står för passionen, kärleken, hjärtat och därigenom också makten i klubben. Oavsett om familjen Sensi fortsätter, en amerikansk überkapitalist eller en oljeschejk med pilotbrillor tar över så är det bara alltså bara av ett symboliskt värde.
Är det nu så eller är det hela en ren fråga om överlevnad?
Att alla vi som älskar bortser från en massa faktorer vi inte vill ta i för att få fortsätta älska ovillkorligt?
Jag tror att jag kan se det från två sätt. Det är inte speciellt kul eftersom det gör mig velig, och som i relation till damer, osäker men samtidigt tveklöst älskande. Hundra procentigt satsande i både relationen som sådan men också i det faktum att det ska bli så bra som det egentligen bara kan bli i mitt huvud. Orolig blir jag för att det då och då går upp för mig att det bara är i mitt huvud som allt är så bra. Genomtänkt och perfekt. Men satsande är jag samtidigt för att komma så pass nära min ständiga dagdröm om det, för mig, perfekta att jag kan komma att kunna leva med en verklig men förenklad version av dagdrömmen.
Visst kan man se det som en ren fråga om överlevnad. En slags positivism som blir en lögn för att överleva och fortsätta sitt dedicerade kärleksliv. Men för att faktiskt slå vakt om både positivismen och innehållet i den så är det myllret, the multitude, som får mig att hoppas och tro på att det är vi som enkla men ack så hängivna som på läktarna och på forum kan förändra mer än vad vi i stundens hetta kanske är medvetna om. Det ska jag aldrig glömma, den makten och förändringen.
Kommentarer
Trackback
