När då var då och nu är regn och åska i ensamhet
Jag är inne i en såndär period tror jag där jag vill tillbaka till någon av mina bästa somrar. De två senaste, eller den där jätte varma sommaren 1994 på landet utanför Valdermarsvik, Liedholms gamla byggd. Men det har gått uppför mig att det inte går att upprepa någon av dessa somrar. Jag tror knappt det kan bli någon ens i närheten av de där tre favoritsomrarna. Allt är bara en kärlekskrank, upphausad, glorifierad bild av hur jävla bra jag mådde. Hur lite bekymmer jag egenligen hade. Alla runt omkring. Nu finns ingen där.
Familjen från -94 är sedan länge bara en ruin och en separerad fåraflock.
De två senaste sommarnas solstråle är utbytt mot ett efterhängset åsk- och mörkt regnmoln som förföljer mig, knackar mig på axeln och säger hånfullt, frys i din förbannade ensamhet din jävel ha-ha-ha!
Just nu, i skrivandets stund så är jag rätt ointresserad av fotbollen, räddningen sedan den 24:e september 2007... Mitt hjärta, Roma, är på semester. Inte hos mig. Allt jag hör handlar om Soros och hans köpa eller inte köpa. Jag orkar inte bry mig. Antingen förblir vi det Roma jag föll för, eller så blir vi ett konkurrenskraftigt Roma som ska vinna titlar. Men nu, bara suckar och axelryckningar. Inte ens Roma kan rädda mig från den här känslan av att vara ofullborad och tom.
Snart börjar den hektiska jobb-perioden igen. Jobba, hem till ensamma sängen för att tvinga mig att sova istället för att tänka. Sova för att kunna tänka klart när jag ska jobba. Inte när jag ska sova. Tankarna är nog fortfarande kvar när då var då, medan mitt övriga jag på något jävligt lustigt vänster är här i nuet. Här där jag fryser i regn och rusk.
Jag tycker inte synd om mig, jag är bortom all självömkan. Jag har insett att det varken blir bättre eller sämre av sånt. Jag tycker synd om andra istället. Alla mina kära vänner som fått sin fåraflock uppdelad mellan himmel och jord. Jag har alltid önskat er så mycket mer. Min gamla vän som ser så ensammen ut när jag väl ser honom, han med sin mamma och mormor. Alla lokalkändisar som blivit snackisar pga något livsöde av något slag. Min pappa för att jag fortfarande lånar en peng lite då och då, trots att jag är 24 och har jobb och mitt eget liv. Jag tycker synd om Sevillas Puerta som plötsligt dör 22 år gammal. Hans fru som var gravid i åttonde månaden. Min empati är nog större än hela jag just nu. Jag tycker synd om folk. Jag vill att alla ska få nå tillbaka till de där tiderna och stunderna när allt var så jävla bra. De där stunderna som väger upp all skit, hur jävligt det än må vara.
Är det så jävla mycket begärt?
Familjen från -94 är sedan länge bara en ruin och en separerad fåraflock.
De två senaste sommarnas solstråle är utbytt mot ett efterhängset åsk- och mörkt regnmoln som förföljer mig, knackar mig på axeln och säger hånfullt, frys i din förbannade ensamhet din jävel ha-ha-ha!
Just nu, i skrivandets stund så är jag rätt ointresserad av fotbollen, räddningen sedan den 24:e september 2007... Mitt hjärta, Roma, är på semester. Inte hos mig. Allt jag hör handlar om Soros och hans köpa eller inte köpa. Jag orkar inte bry mig. Antingen förblir vi det Roma jag föll för, eller så blir vi ett konkurrenskraftigt Roma som ska vinna titlar. Men nu, bara suckar och axelryckningar. Inte ens Roma kan rädda mig från den här känslan av att vara ofullborad och tom.
Snart börjar den hektiska jobb-perioden igen. Jobba, hem till ensamma sängen för att tvinga mig att sova istället för att tänka. Sova för att kunna tänka klart när jag ska jobba. Inte när jag ska sova. Tankarna är nog fortfarande kvar när då var då, medan mitt övriga jag på något jävligt lustigt vänster är här i nuet. Här där jag fryser i regn och rusk.
Jag tycker inte synd om mig, jag är bortom all självömkan. Jag har insett att det varken blir bättre eller sämre av sånt. Jag tycker synd om andra istället. Alla mina kära vänner som fått sin fåraflock uppdelad mellan himmel och jord. Jag har alltid önskat er så mycket mer. Min gamla vän som ser så ensammen ut när jag väl ser honom, han med sin mamma och mormor. Alla lokalkändisar som blivit snackisar pga något livsöde av något slag. Min pappa för att jag fortfarande lånar en peng lite då och då, trots att jag är 24 och har jobb och mitt eget liv. Jag tycker synd om Sevillas Puerta som plötsligt dör 22 år gammal. Hans fru som var gravid i åttonde månaden. Min empati är nog större än hela jag just nu. Jag tycker synd om folk. Jag vill att alla ska få nå tillbaka till de där tiderna och stunderna när allt var så jävla bra. De där stunderna som väger upp all skit, hur jävligt det än må vara.
Är det så jävla mycket begärt?
Kommentarer
Trackback
