core de sta città

Den här bloggen har nog om den inte varit död levt i någon konstgjord andning. Skola och en hemsk säsong fick mig i skrivkrampens våld. Men nu är jag nog tillbaka, hoppas jag. Det finns bloggar om Roma och samhälle som är hundrafyrtiotusenmiljarder bättre än den här, men let's face it..jag skriver ju egentligen mer eller mindre bara av mig...
Jag hoppas i alla fall kunna börja om det hela med lite inlägg då och då...

To be continued...

Jag är så jävla jävla jävla trött på allt. Tom, empty.

Fucking, fucked up fuck. Jag förmår mig inte ens att skrika i

kudden. Jag är ett stirrande skal utan innehåll.

A:
min vän!

J:
Hej.

J:
fyfan vad less jag är just nu

A:
jag med...

A:
rent utav ledsen

A:
är det något speciellt?!

J:
så sorgligt på något sätt. Din kväll blev förstörd - vilket i

sig är tråkigt och sorgligt - men vaarför blev den det? Jo för

att du inte kom in på kåren. Samma kår som jag sprang omkring

på och längtade efter något meningsfullt, något annat och bort

från skiten. Det slog mig: det här är mitt lördagsalternativ -

sorgligt bara i sig

A:
ja, sannerligen...men jag hade planer inne på kåren som jag

ville ta itu med...men det sket sig redan innan dess iofs

J:
nej ingenting annat än det. JAg lallar omkring här i Kalmar.

Det bara slog mig. Fan vad less jag är på det mesta. Ingenting

händer. Inte ett skit. Man går i skolan. Och knappt det. Sen

sitter man på sitt rum och skriver på datan.
 
J:
vad hade duför planer?

A:
ja, det är mer än ett inrutat liv...

A:
hade kommit på en inkörsport o allt..

A:
men så blev allt fel...o jag sitter här ofrivilligt ensam och

fryser nu..

J:
aj, fan, vilket jävla antiklimax - jag är mer än ledsen för

din skull min vän.

J:
jävla skit

A:
det värmer, tack!

J:
Det betyder inte ett skit nu jag vet men jag säger det ändå:

det som sker det sker och det kommer att dyka upp ett nytt

tillfälle och en ny ingång. Men jag vet: likt förbannat sitter

du där ensam och fryser nu.
 
A:
ja, det lär väl komma nya tillfällen I know..men men som sagt  

J:
fuck it fuck it -

A:
gillade din text, som jag alltid gör...vet inte om jag förstod

en del av det jag var en del av.."A.  hävdar att han inte vet

det och jag vet inte om jag tror på honom. Han är inte

särskilt saklig. Knappast objektiv." men det kanske inte ska

förklaras?

J:
mm - förstår dig precis. - Alltså hela texten är ett skämt med

utgång ur framställningsformerna och min desillusion. Jag

ville framställa mig själv så förvirrad och tom som jag kände

mig, samt travestera lite kring allt vi lärt oss och då var

det roligt att kalla dig för journalistiska begrepp. Det har

alltså inget att göra med att jag inte tycker att du är saklig

eller objektiv på riktigt såklart

J:
Eller vem fan är det liksom? Jag är väll jävligt subjektiv om

jag ska var anågot, det är nog alla människor ha

A:
jag är inte objektiv eller saklig..jag är väldigt

svart-vit..det har jag varit sen jag föddes den 8.e juli,

under George Orwells år..

A:
jag tyckte om det..

J:
även om det inte syns så skrev jag det med värme och ett

leende på läpparna för jag gillar dig så mycket - haha nej vem

fan är objektiv och saklig liksom

J:
dessutom avslutade jag ju med att det hela - eller det mesta -

nog bara rörde sig i mitt huvud ändå.
 
A:
det förstod jag, nemas problemas! Sånt behöver du inte

förklara för mig..jag tänkte bara om du hade haft någon tanke

eller något minne med det
 
J:
Bra!   Usch för det mesta. Jag saknar en jävla kvinna i mitt

liv fan

A:
jag med...o när det känndes som jag tagit mig ur den blyga och

fega personligheten som alltid smyger på mig i det kvinnliga

avseendet så fuckade upp sig i alla fall..nu kanske jag drar

på lite extra här och gör det lite extra svart..men så känns

det..

J:
bre på för fan - så som det känns så känns  det - Ut med

skiten bara. Jag måste säga att något av den där fega personen

har inte jag sett av. Klart att den kan finnas ändå men jag

tror att du gjort väldiga framsteg med dig själv det senaste

året - nu gissar jag bara men så är känslan - och du är en av

få människor som jag upplever är som han är. Att man blir lite

nervös när man gillar någon och ska berätta det för den är

bara naturligt - och då menar jag inte att negligera att du

känner dig blyg - bara att förklara min syn på saken

J:
framförallt är du så jäkla medveten om dina styrkor och

svagheter och vill hela tiden bli en bättre människa - det

vill jag också och det ska du fan nästan ha medalj för i

dagens ytliga tomma samhälle

A:
du har sett o luskat ut det riktiga jag.. jag vet inte om det

är så att jag har lite dåligt självförtroende när det gäller

tjejer och alltid fokuserar på det negativa och det jag inte

vill höra och se..

A:
guld till dig och mig!

A:
"framförallt är du så jäkla medveten om dina styrkor och

svagheter och vill hela tiden bli en bättre människa - det

vill jag också och det ska du fan nästan ha medalj för i

dagens ytliga tomma samhälle" värmde otroligt att höra ska du

veta!

J:
guld till oss banne mej! - Det är ganska klassiska drag. Du

kanske fokuserar på något som en gång varit. Du har kanske

varit på det där sättet men du är det inte längre. Däremot

lever du kvar i gamla tankemönster och då kan man nästan göra

det till en självuppfyllande profetia - men som sagt...vi är

medvetna...plågsamt medvetna. ...du som jag.....men det är

också vår fördel.

A:
fan vad skönt att du säger det här så jag inte bara sitter och

tänker det. Du är en förebild på många plan ska du veta... att

luska och leta i sig själv och samtidigt vara nyfiken på

omgivningen..

J:
jag försöker inte vara någonting annat än mig själv men jag är

glad om du har någon nytta av det   Du lär mig saker också och

det är så befriande. Att få träffa människor som betyder något

som skakar om än då och då. Knuffa bort blaséspöket för en

timma eller två. Usch. Just nu är jag inte särskilt motiverad

för någonting. Hoppas att det vändre över julen.

A:
Det är väl just det att du är dig själv som gör dig till en

förebild tänker jag.. Jag har samma inställning till allt nu.

Jag öppnade ett nytt anteckningsfönster..men förmår mig inte

ens att skriva en punkt...

J:
copa allt vi skrivit härifrån och försök starta ur en mening.

Känns som att vi öst ur oss ett och annat...- vill också

skriva...få ut ut ut ut ....och samtidigt....samtidigt vill

jag göra allat annat. Ju mer meningslös min tillvaro här ter

sig - ju större blir behovet att få skriva något om det. För

att det på något sätt är ens enda sätt att göra det

meningsfullt, skitlivet sitt!

A:
ja, det låter som en livsnödvändighet om inte annat...




Känslan består men det är någonstans skönt att människor har

samma syn och samma bekymmer. Jag önskar inte J eller någon

annan i min närhet det, men förståelsen är skön. I won't last

long, soon I'll be gone hör jag på tv och radio. Knappast vad

jag ville höra. Men det sätter väl fingret på hela min känsla.
Äh, blir skit det här med...kan ju inte förmå mig att lägga ner varken tid eller funderingar i det här. Är man tom är man tom.

Förlåt.

Grande Capitano..
Giuseppe Giannini sa i förra fredagen att han aldrig ens kunnat vara avundsjuk på Totti, som är mycket bättre än vad han någonsin var. När Totti slutar får Roma dra tillbaka tröja nummer tio, tyckter Giannini.

Francesco svarar i Gazzetta dello Sport dagen efter...
-Jag tackar Giannini, han sa väldigt fina saker om mig. Men jag, käre Peppe, kommer aldrig sluta. Jag ska alltid spela.

För mig får han det, så länge han fortsätter underhålla mig utanför planen också.

Totti är inte den han en gång i tiden var. Nej men tjena blixten! Totti är slut. Han har inget mer att hämta. Det vet ju alla, kom igen nu. Eller hur var det?

Jo, ena stunden är det som så att han faktiskt är helt slut. Att han är en ledare och en stor sådan är ju en bisak. Eller hur? Han gör ju inte målen.

Å andra sidan, the show must go on heter det ju. l'esposizione deve accendere om man översätter direkt på babelfish. Inför chievo borta hade kapten Totti gjort tre mål på lika många matcher.

Fan, frågan är vad det är nu då? Vad är det som gäller nu? Nu gjorde han ju inte mål mot chievo… Fan också. Näe, han är nog ändå inte den han var en gång i tiden. Han har nog inte mer att hämta. Det vet ju alla, kom igen nu.

För de läsare som inte förstår detta så är detta en gliring mot hela Roma-redaktionen på svenskafans.com. Redaktionen är så tvehågsen att det blir mer än bara pinsamt. Att vända kappan efter vinden får liksom en ny innebörd kan jag tycka. Men jag får ju samtidigt vara försiktig med vad jag tycker om redaktionens arbete. Jag tänker mig tillbaka till januari.  http://coredestacitta.blogg.se/2008/january/

Det hette att jag var en otacksam supporter som inte borde klanka ner på andras arbete och slit. Jag behövde ju faktiskt inte läsa om jag nu tyckte det var så dåligt…

Men det här kan inte viftas bort som en meningsskillnad angående Totti och hans storhet. Det finns andra exempel också. Ménez har ju även han inte varit bra. Han har ju till och med floppat. Det vet ju alla. Jag menar, han var ju klockren i monaco. Varför är han inte det hos oss? Att killen är blott 21 år och från Frankrike och har ett nytt språk att lära sig, ny kultur att ta till sig och ett nytt spelsätt att sätta sig in i verkar det inte vara många som bryr sig om. Han är en flopp. Det är ju bara att konstatera. Ett dåligt köp helt enkelt.

Eller? Nej för fan! Han är ju underbar! Fenomenez, och ja… Rubriken är hämtad från Il Romanista. Fenomenez gjorde allt rätt. Ett fenomen. Vilken värvning! Han är ju kung! Han gjorde mål mot chievo, något som inte ens självaste kapten Totti klarar av längre…

Med tanke på gliringarna jag fått innan så ska jag ta deras råd och sluta läsa på svenskafans. Det har jag i och för sig redan gjort sedan en tid, men här kommer det svart på vitt. Den problematiken jag för fram här är väl också problemet med svenskafans-idén. För fans, av fans. Det funkar inte alltid…

Gårdagens hemmamatch mot självaste chelsea, en av förra årets finallag, blev så mycket mer än en fin seger. Det värmde i hjärtat. Äntligen en seger, äntligen en meriterande seger. Mister hade gått ifrån sin så fina taktiska, men genomlästa, idé och spelade en diamant 4-4-2. Lättnad är ett ord som inte riktigt räcker till. Det syntes så väl efteråt när jag upptäckte bilder på en glad hög av jublande spelare och överst i den glädjen var Mister Spalletti. Det var så skönt att se deras glädje, se att det betalade sig att kämpa, kämpa, kämpa, åka ut på landet och isolera sig, fortsätta att kämpa. Allt gör att jag kan leva på det här en månad. Lika ont jag haft under inledningen, lika länge kommer jag kunna suga på den här karamellen. Det här var precis vad vi behövde. Störst av allt är nog ändå curvan som alltid visat sitt stöd, alltid stått upp för bella Roma och sjungit ut hela stanford bridge. Hela London måste ha hört vår underbara hymn. Grazie per tutti curva sud! Grazie per tutti bella Roma!

Politiken kan inte hållas borta från fotbollsvärlden. Alla hängivna på läktaren tycker inte bara fotboll. Alla har åsikter om sin vardag, alla blir påverkade direkt eller indirekt av beslut som görs av politikerna i de gamla fina husen i huvudstäderna runt om i världen. Protester och politiska manifestationer är inte ovanliga när man kommer utanför tråkiga och korrekta Skandinavien. Oavsett vad det är för åsikter som tar sig form på läktaren är det fenomenet som är intressant och viktigt. Alla arenor där människor ser möjlighet att uttrycka sina åsikter är viktiga arenor. Läktaren tror jag har blivit ett mer viktigt område att få utlopp för sina känslor och åsikter då det offentliga rummet ägs mer och mer av kapitalet. Jag som enskild medborgare har mycket svårare att få samma utrymme som företag som sätter upp reklam på stolpar här och var på torget. Pengar är makt. Makt är allt. Det offentliga rummet skrumpnar och platserna som sedan grekernas dagar varit mer eller mindre folkets förtvinar. Vad jag som medborgare har att säga måste passa in i den gjutna modellen. I normen. Mina åsikter får inte stöta ihop med reklamen som syns på samma torg, på samma arena.

Allt det här började jag återigen tänka på när Frankrikes president gått ut och sagt att landskamper borde avbrytas om folk på läktaren stör nationalsången. Det var under träningsmatchen Frankrike – Tunisien som invandrarungdomar med rötter i Tunisien busvisslade under Marseljäsen. En visselkonsert som utmanövrerade den klassiska nationalsången. Den franska regeringen har efter det inträffade, tillsammans med presidenten beslutat att förbjuda busvisslingar under nationalsångerna. Förbud istället för att ta itu med de bakomliggande problemen. En vanlig väg att gå. Det som är jobbigt skjuts undan på ett eller annat sätt.

Invandrarungdomar är en mycket utsatt grupp i Frankrike. Ett välkänt problem. Sarkozys arbetslagar, förbud av slöja i skolan och annan diskriminering gör att avsky mot staten växer. Om man nu inte vill bränna bilar och kasta sten mot polisen är fotbollsläktarna en mycket bra arena att yttra sitt misstycke på. Det är lätt att få allmänheten på sin maktsida genom att hävda att det är respektlöst mot nationen. Likt det USA ägnar sig åt årligen när de känner sig angripna av omvärlden. Makt korrumperar, överallt. Makt är pengar. Pengar är tid. ”Four more years”.

Inte alla manifestationer är försvarbara. Italiensk mörka fascistoida läktarkultur är avskyvärd. Men ingenting man kan blunda för. Det är reaktioner på någonting som är fel på samhället. Missnöje. Vilja att förändra. Jag vill verkligen inte se en enda fascist eller rasistyttring i närheten av min verklighet. Tvärtom ser jag hellre anti-fascister som visar motstånd och ett bättre alternativ. Att förbjuda åsikter är omöjligt i en demokrati. Däremot går och ska vissa yttringar att förbjudas när de handlar om hot och hets mot folkgrupp. Men det är farligt att bara skapa förbud. Det har aldrig fungerat och kommer aldrig heller att fungera. Det behövs dialog och förståelse.
Något som dessvärre inte det finns tid för....

Marcus Birro: Roma är mycket mer än en endast en fotbollsklubb. Man representerar 2000 år av civilisation. När romarna hade varmvattenbadhus och demokrati kröp vi omkring här uppe och slog ihjäl varandra med benknotor. Det är i det ljuset man bör se kärleken till Roma.

9 utvisningar under söndagens serie a matcher. Nu ska vi rensa upp sa domaren och tog upp det röda kortet...
Mexes och Panucci blev två offer. Vi stannar där...

Idag går abbiati ut i Gazzettans extratidning och pratar öppet och varmhjärtat om sin förkärlek till fascismen. fascismens värdegrunder med synen på lag och rätt, katolicismens värdegrunder och sist men absolut inte minst, patriotismen. Allt detta gjorde att abbiati i senaste valet röstade på det högerextrema la destra. Partiet som har kopplingar till de facistoida partierna som kom fram efter andra världskriget, efter förbudet mot fascismen i Italien. abbiati lugnar oss alla med att han inte är rasist, vilket hade varit helt förkastligt... Jag blir så trött på det Italien jag inte vill se. Det facistiska Italien, det som funnits sen 20-talet med mussolini. Tryggheten i en starkledare är blind. Jag hade verkligen hoppats på att inga föredömmen, som fotbollsspelare faktiskt är eller ska vara, efter di canio skulle ha eller uttrycka dessa värderingar. Men vad hade man förväntat sig? Men nu när han ju inte är rasist och inte, enligt sig själv, har någonting  att skämmas över så får vi väl ha överseende med hans ideologiska värden.

En annan frispråkig milanspelare är seedorf. Han är till skillnad mot abbiati trots sina ord värd mycket respekt. clarence sa i ett radioprogram igår att han tyckte Roma hade gjort skitvärvningar. Ingen lyckad värvning och att sälja mancini som var så viktig var ett stort avbräck och ett dåligt beslut. Tottis frånvaro gjorde det inte lättare för oss analyserade seedorf vidare. -Roma skulle i alla lägen få en jobbig säsong.

Det tragiska i allt detta är att det är den frispråkige som behandlar sin proffesion som kommer att få mest skit och negativa kommentarer kring sina uttalanden. Sedan, om man ska se lite mer lättsamt på det hela, så är det väldigt roligt att en milanspelare går ut och säger att Roma kommer få det svårt i år, när det har börjat precis lika illa för storlaget i norr....

Jag orkar inte se klart matchen.
Jag är genuint förbannad.
Jag börjar tvivla. På allt.
På min tro och mitt försök att tänka positivt och framåt genom nu-börjartekniken.
Ska den bli det vanligaste återkommande i mitt liv är den inte välkommen in. Jag vill ha trygghet och lugn.

Allt går emot oss.
Domslut, turen, inställning, vilja, ork, energi, ingenting.
Jag är ledsen och bitter. Uppgiven och tom.

Ska jag vara ledsen? Arg kanske? Hatisk mot alla andra och skylla ifrån mig?

Det känns som om kampen och hjärtat dog med Franco Sensi...

81 år efter Romas födelse är det dags för en ny vacker skapelse att beträda det gröna underlaget. Calcio Legionari Giornalisti, Calmare, spelar sin första träningsmatch. Likt Roma spelas de första träningsmatcherna mot motstånd knappt värda namnet. Formen är svår att få grepp om då uppehållet för de flesta varit längre än normalt. Men enligt säkra källor med insyn i omklädningsrummet finns ändå tankemönstret och någon typ av grundkondition och grundsyn på vad fotboll är.

Detta är första steget mot en lång och framgångsrik era.

Jag har hittat svar på mina frågor och tvivel. Det kan tyckas lustigt att jag sökt svaren i katolicismen men jag tänkte ändå att tro är den samma, vad den än handlar om. Jag ska därför översätta katolicismen till min egen Romanism. Jag ska bli en nu-börjare.

Vi kan alltid börja på nytt hävdar biskop Anders Arborelius. Som kristen får man alltid ta emot Kristi nya nåd som förnyar oss på nytt. Det är samma sak för oss romanistas. Som romanisti får man alltid ta emot en oumbärligt stor och trygg kärlek som förnyar oss på nytt. Om och om igen, i hela vårt liv. Denna befrielse är stor när man hela tiden får nya möjligheter. Man är inte bunden till sitt förflutna då varje ögonblick ett ett nytt nu. Vi helas och blir förnyade i varje nu-ögonblick. Vi får inte vara ny-börjare utan nu-börjare hävdar Arborelius vidare. Det blir en rejäl nyckelmening för mig och min tro på Roma. Vi är inga nybörjare. Behöver vi helas och förnyas så gör vi det genom att vara nu-börjare. Det enda vi kan sträva efter är att göra nu-momentet till ett så långt ögonblick som möjligt. Biskopen skriver vidare att "Vi får i nuet ta ut evigheten i förskott [...] Därför är vi aldrig fastlåsta i tid och rum utan vi har alltid ett evighetsperspektiv. I varje nu-ögonblick får vi en glimt och en klunk evighet. Vi förflyttas ut ur vår begränsade och instängda lilla värld och får del av en gränslös verklighet".

När jag berättade för lillebror om min religösa reservplan fick jag till svar:  -... är inte så insöad på katolicism... eller fotbolls-tro... men jag vet att en spelandes Totti slår jesus när han gör vatten till vin. För vissa räcker det så. För min bror till exempel. Men jag ska inte ifrågasätta eller ta ifrån honom hans tro eller alkoholvanor. Så länge svaret är att Totti gör bättre vin än en man som borde hållt på längre så är det nog för mig. Jag litar på lillebror Pers omdöme och säger skål!

May Totti be with you.

Vad ska jag ta mig till? Vad ska jag göra? Hur ska jag bete mig? För den oupplyste kan jag likna det här jag går igenom vid en känsla av att någon man älskar plötsligt börjar bete sig annorlunda. Man blir rädd. Jag blir rädd och vet inte vad jag ska göra. Vaffanculo. Vad är det som händer? Nu börjar jag luta och så sakteliga ramla in i leden som börjar ställa obehagliga och obekväma frågor. Jag känner inte igen min älskade. Allt det fina spel, det är som att sträcka sig efter någon men inte riktigt nå enda fram. Alla försöker men det klaffar inte riktigt. Frustration och frågetecken.

Jag var ute och promenerade i eftermiddags. Behövde komma ut och samla tankarna på en rad områden, men det var ändå bara Roma jag kunde tänka på. Jag tänkte skriva ”inför” matchen men kom av mig. Jag hann tänka i banorna att ikväll blir det en nystart, en nytändning. Ett cluj som skulle bli en klurig motståndare som jag inte visste mycket om, men ändå ett så pass mycket sämre motstånd att en nystart skulle vara rimlig. Så blev det inte. Istället blev det cluj som tog en oerhört meriterande och viktig seger för deras utveckling. Men vem fan bryr sig om dem?

Tio minuter. Tio minuter! Det är så länge vi lyckas hålla en ledning, sen skiter det sig. Allt faller ihop och vips så får vi jaga och stressa istället. I vilket förhållande är inte harmoni att föredra? Jobbar man hårt för varandra blir det harmoni och kärleken växer sig bara starkare. Jag vill inte efter fyra matcher i år stämma in i någon klagosång. Jag vägrar. Men frågorna börjar växa i skallen på mig. Oron för att jag är ett frågetecken och inte en vis man med svar på alla dessa frågor gör mig vilsen…

Två matcher av betydelse har spelats. Två matcher med tunga utgångar. Först den prestigefyllda förlusten mot inter, på straffar. Sedan lika mot napoli hemma, där napoli tilläts kvitera med en man mindre. Alla är oroliga, inte minst efter den sommar vi har haft med få nyförvärv, kidnappning, mord och det största av allt, bortgången av Franco Sensi. Alla dessa bitar spelar säkert roll när det börjar bli en tryckt och spänd stämmning i Rom. En otrolig press sätts på Luciano Spalletti från det att domaren blåst i pipan. I lokala radioprogram har det för första gången sedan Spalletti tog över 2005 börjat komma frågetecken om Lucianos ledarstil och uttänkta plan med laget. I båda dessa matcher har en offensiv i slutet varit ett faktum. Vi jagade kvittering mot inter och jagade vinst mot decimerat napoli. Spelare har flyttats runt från position till position och vissa av dessa spelare har sett ut att vara förvirrade av alla dessa omstruktureringar. Oron tror jag blir större då milan och juventus har värvat bra under sommaren och rimligen ska vara med om titelracet på allvar. Det är inte en kamp mellan två lag längre. Så, ska det bli en kamp om ligavinsten som ifjol eller ska det bli en kamp om att ta sig till Champions League nästa säsong? Att inte veta vad som ska ske och att inte få klara besked från Spalletti och spelarna under dessa två matcher skapar oro och stress. Vill det sig illa nu mot palermo nästa lördag så kanske till och med ångest kan klappa en på axeln med ett hånfullt leende..

Gnällandet på Spalletti handlar mycket om var Baptista ska ha spelats. Genom mitten tycker de flesta och slår uppgivet ut med armarna. Mer änså kommer inte jag gå in på det. Jag ska, även om jag blir orolig över dessa tendenser och vad det kan göra om det sprider sig in innanför grindarna på Trigoria. Jag tycker faktiskt att dessa två matcher inte går att jämföra med varandra och därför inte heller går att slå ihop i en och samma oro för titelmissar och poängtapp.

Matchen mot inter bestod av att blanda och ge. Första halvtimmen, kanske t om hela första halvlek, var under all kritik. Sedan när De Rossi klippte till blev det lite glimtar från gamla grande Roma. Vi jagade ikapp till 2-2, fick förlängning och hade allt i egna händer i straffläggningen. Totti ville förnedra inter och hylla Sensi. Det blev fel och inters enda man värd respekt, lagkapten zanetti, fick istället han avgöra finalen. En lyckad offensiv hade åtminstone gett oss förlängning och straffläggning. Okaka, Baptista, Totti, Vucinic framåt. Hade denna offensiv lyckats mot Napoli hade det kännts som om tonfallet hos oss fans kanske varit ett annat. Vi är snabba på att dömma. Hellre dömma än fria är det ofta som gäller. Jag vill oftast se snabba ändringar och resultat när negativa tendenser börjar växa upp, men svartvit och orolig ska man inte vara efter två sådana matcher. Det är på tok för tidigt att lasta Spalletti och hans trupp med frågor om någon vet vad de sysslar med.

Roma har stärkt sin trupp, även om det satt långt inne och kanske inte blev exakt som vi alla ville. Att juventus, milan och inter kanske stärkt sina trupper mer, men vi har inte riktigt samma förutsättningar än. Vår ekonomi är påväg att återhämta sig och pengar kommer att kunna skjutas till 2009-2010. Una minuta, una minuta som kocken i Lady och Luffsen säger. Ta det lugnt alla romanisti, tänk nu på Rosella och koppla av. Den långsiktiga planen är inte vid målsnöret riktigt än. Vi är med och slåss om titeln, tillsammans med tre nordlag. Vi är med i Champions League och har fått lära oss att få stryk, något som är väldigt betydelsefullt för att komma längre iår. Vi har Rom, vi har underbara supporterled och organisationsled. Vi är stora, men kanske inte lika stora som de största, men vad gör det? Vi är påväg dit. Se så, upp med hakan nu, vi har en plan.

Döden är ta mig fan obegriplig. Precis som med livet, men med en liten större oro än den livet för med sig. Döden lever genom hela livet, sätter upp spelregler för människor med livsglädje. Med familj och vänner. Ännu en i min närhet har gått bort. Ännu en med cancer som mördare. Den här gånger var det väntat och kanske t om en frigörelse. För Bengan. För oss andra. Men alla dessa förberedelser man intalar sig att man gjort, sorgearbete osv., sköljs bort och istället för att ha kommit en bit i sorgeprocessen står man där och chippar efter andan efter kallsupen. Frågan är bara hur man tacklar kallsupen. Går man skakad upp ur vattnet eller fortsätter man likt en sommarlovs glad åttaåring att hoppa och skutta i vattnet. Bengan hade utan tvivel klappat bort kallsupen ur bröstet och glömt bort att han fått en i samma sekund som nästa hopp och skutt blev ett faktum. Lev i nuet för fan. Men hur gör jag då? Efter en massa mord på livsglada i min närhet vet jag fortfarande inte hur jag tagit mig igenom det.
Är det det som kallas livet.